Aterinvandring-Henrik-Svartvit

Henrik, 41 år

1975-2002
Uppväxt och arbete
Malmö, Sverige
2002-2011
Studier och arbete
London, England
2011 –
Återvändande
Malmö, Sverige

”Svenskarna har generellt inställningen att det här landet är bäst i världen”

 

Jag hade en kärleksfull familj och en lycklig barndom. Men uppväxten på Möllevången var ändå ganska hård – mamma sa åt mig att om jag hittade kanyler i sandlådan så fick jag inte röra dem. Det här var på 1980-talet och det rådde en rätt dyster stämning i Malmö. Varvet lade ner, en massa människor blev arbetslösa och alkoholismen och narkomanin var utbredd. På min högstadieskola var flera av lärarna så alkoholiserade att de slocknade i rasthallen. En bit bort från skolan hade Hells Angels sitt klubbkvarter och vid ett tillfälle behövde vi evakuera på grund av en detonerande bomb. Det här var min verklighet på den tiden, men den var en del av en större berättelse om Malmö som blev tydlig för mig först när jag blev vuxen.

 

På min högstadieskola fanns en kultur där de stora killarna oavbrutet gav sig på alla oss små – jag hade konstant spänningshuvudvärk under de här åren. Trots situationen på skolan tyckte jag ändå att mitt liv var kul. Jag hade min lilla klick som jag umgicks med, ett gäng datanördar som satt hemma och programmerade. På gymnasiet kom jag på att jag ville arbeta med grafisk formgivning. Det hade utkristalliserat sig olika expertiser i vårt lilla gäng – och jag blev den som jag gjorde grafiken. När jag var 17 år startade jag och min kompis ett bolag som gjorde dataanimationer. Några år senare köptes vårt företag upp av ett filmbolag som vi började arbeta för; vi var duktiga på något som inte så många sysslade med på den tiden.

 

Eftersom jag bodde på Möllevången där alla var väldigt marxistiska ljög jag för folk där och berättade inte att jag drev bolag med egna anställda. I mina kvarter var det så extremt dålig kredd att sitta i en bolagsstyrelse, jag skulle aldrig få några tjejer om jag berättade hur det låg till. Istället sa jag att jag var arbetslös.

 

Företaget som jag och min kompis en gång hade startat gick i slutet av nittiotalet igenom en serie uppköp. Olika bolag införlivades i varandra och slogs ihop och efter en tid valde jag att hoppa av; företagskutluren blev för tråkig. Vi var ungdomar som hade drivit kreativa projekt – vi hittade på egna grejer och hade vårt sätt och göra saker på – och när vi började styras av folk från stora it-bolag som var dubbelt så gamla som vi tröttnade jag. Jag ville vara kreativ.

 

År 2002 flyttade jag och min sambo till London. Jag startade ett bolag som gjorde visuella effekter till dokumentärer och filmer, vilket var en väldigt positiv erfarenhet. Det visade sig att Englands arbetsmarknad är mycket friare än den svenska. När jag ringde till skattemyndigheten och sa att jag ville starta bolag fick jag beskedet att återkomma när jag börjat få in pengar. I England får du tjäna pengar i flera månader innan du behöver ta itu med pappersarbetet. Det vore något för Sverige att ta efter!

 

Jag älskar Londons kosmopolitiska miljö. Vi bodde mitt i Notting Hill i ett rött tegelhus, ett vackert kråkslott. Vissa kvällar klättrade jag upp på taket, rökte en cigarr och såg hur flygplanen på väg till Heathrow bildade ett pärlband på himlen. Jag minns hur jag tänkte att hela världen var på väg dit.

 

Efter fyra år i London tröttnade jag på att vara fattig. Jag började producera mer kommersiellt material och byggde upp kapital för att sedan kunna satsa ordentligt på nya bolag. År 2009 startade jag ett innovationsbolag som heter Divine Robot. Den första stora succén kom två år senare då vi lanserade ett mobilspel för barn som rankades trea på App store i USA. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta med mjukvarudesign och spelutveckling.

 

Att jag och min sambo flyttade tillbaka till Sverige år 2011 berodde på att vi fick tvillingar. Vi ville bo barnvänligt och önskade att våra döttrar skulle få lära känna sin farmor och farfar. För mig var det ganska jobbigt att lämna London. Under åren där hade jag blivit påtagligt engelsk: jag hade satt mig in i Englands politiska system, byggt upp yrkesmässiga kontakter, och börjat uppskatta att dricka te klockan elva. Det tog emot att behöva flytta från en internationell kontext till ett mycket mindre sammanhang.

 

Livet i dag är jättebra. Vi har hittat ett sammanhang i Malmö där vi trivs, vi har goda vänner och driver flera spännande bolag. Min yrkesmässiga ambition är att verksamheterna ska bli ekonomiskt stabila och fortsätta att utvecklas kreativt.

 

När det gäller den omedelbara framtiden är det viktigaste för mig att mina barn får gå i en bra skola. Jag blir väldigt provocerad av att folk tror att vi som har gjort karriär utomlands kommer hem för bara för att vi vill sätta våra barn i svenska förskolor; som om jag skulle vilja utsätta mina döttrar för de där kommunala institutionerna som jag själv fick genomlida. Men det går inte att argumentera mot det för svenskarna har generellt inställnigen att det här landet är det bästa i världen.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Hela Sverige är fullständigt besatt av samtalet om migration – och det spänner från extrema dystopiker till extrema utopiker. Den diskurs som förs i media utgörs å ena sidan av svartmålning: vi hör från dem som menar att vi inte kan ta in så många människor och att andra kulturer innebär problem. Å andra sidan finns en överslätande retorik: vi hör från människor som inte vill kännas vid de problem som uppstår när människor inte kommer in på arbetsmarknaden.

 

Jag uppfattar det som ett centralt problem att samtalet om migration har hängt upp sig på Sverigedemokraterna och hur folk förhåller sig till deras främlingsfientliga hållning. Det finns så mycket annat man borde prata om. Exempelvis tycker jag att de som förespråkar öppna gränser borde tala mycket mer om de arbetsmarknadsreformer som behövs. Den integrationsproblematik som finns i dag har ju ingenting med etnicitet att göra, utan den beror på att introduktionen på arbetsmarkanden inte fungerar.

 

I dag är asylmigrationen nästan den enda migration vi talar om. Något annat vi skulle kunna lyfta är arbetsmigrationen. Mitt företag har exempelvis rekryterat folk från EU, men att anställa folk från länder utanför unionen är svårare, vilket jag tycker är tråkigt.

Bilden av migration som process är oerhört färgad av att det kommer väldigt många utsatta människor hit. Om vi tog emot fler arbetstagare skulle det även kunna bidra till att det offentliga samtalet om migration blev lite mer nyanserat.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Henriks låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här