zinica red 1-grayscale

Zinica, 27 år

1989-2014
Födelse och uppväxt
Iasi, Rumänien
2012
Fria rörligheten inom EU/EES
Stockholm, Sverige

”Jag vill inte att våra döttrar ska behöva växa upp i fattigdom och leva som vi själva har levt”

 

Jag har ett positivt minne från barndomen: tillfällena jag fick jobba med min bror. Vi brukade hjälpa sophämtarna att sortera bland skräpet. Vi gladdes något enormt över den här möjligheten: att kunna hjälpa dem i sitt arbete och få en liten slant för insatsen. I övrigt är det svårt att tänka tillbaka på livet i Iasi. Folk där var inte snälla mot min familj – för att vi är romer och bär den klädsel vi gör. För att den rumänska befolkningen ser ned på oss. Om vi försökte gå på bio slängdes dörren i våra ansikten. Om vi var i matvarubutiken blev vi utkörda och det var inte ovanligt att folk ropade svordomar efter oss när vi gick på gatan. När vi försökte få träffa borgmästaren fick vi höra att han inte var där eller att han inte ville veta av oss. I mina föräldrars ungdom var det ännu värre, de blev ivägkörda från sin hemstad och uppmanades att ”åka hem till Indien”. Indien? Även mina föräldrar är födda i Rumänien. Vi är lika mycket rumäner som alla andra, men vad spelar det för roll när de som bestämmer inte står på vår sida och när den samhällsservice som finns att få inte är för alla?

 

Mina föräldrar gav mig mycket kärlek när de var hemma. Under perioderna de var på resande fot – för att försöka få en inkomst på annat håll – var det jag som fick sköta hushållet och ta hand om mina syskon. I vårt hem fanns varken avlopp, vatten eller el. För att få vatten fick jag gå till brunnen som låg ungefär sex kilometer bort. Ibland behövde jag gå dit flera gånger om dagen. För att syskonen skulle ha något att äta blev jag tvungen att be människor om pengar. Jag var fem år när jag började tigga. Några år senare, när jag var tretton år, var min far med om en olycka som gjorde att han inte kunde arbeta mer. Hela lasten föll då på min mamma, men för att bidra till försörjningen började jag jobba med olika sysslor såsom grisuppföding. Jag gick aldrig i skolan eller lekte som andra barn. Visst längtade jag efter att få lära mig att läsa och skriva, men jag hade helt enkelt inte den valmöjligheten och det fanns ingen plats för lek i min barndom. Min enda egentliga vän var min bror. Nu är han i Grekland och försöker försörja sig och sin familj genom att sälja ballonger på stranden.

 

När jag var 17 år berättade min mamma att jag skulle gifta mig. Graffian, som var min blivande man, dök kort därefter upp hemma hos oss med sin farmor. Det var hon som bad om min hand inför både Graffians och mina föräldrar, som hade kommit överens om vårt giftermål. De åt och drack, och så var det med det. Det fanns inte så mycket att tänka eller tycka – det vara bara att ta handen och inställa sig vid bröllopet som anordnades en vecka senare. Och sedan den dagen har jag och Graffian varit tillsammans. Kärlek handlar inte bara om att du ska tycka om någon – ni ska gå igenom saker tillsammans och finnas där för varandra i vått och torrt. För mig betyder det att där Graffian är, är även jag. Där han sover, sover även jag. Brödet på bordet delar vi lika mellan oss. Kärlek är att vara tillsammans och jag är glad över att han aldrig har behandlat mig illa. Sjalen med blommor jag bär är även viktig för mig, den visar att jag tillhör honom; att vi är gifta och att det är jag som ansvarar för hushållet. Den visar också att jag är romsk och att jag respekterar våra seder.

 

Jag och Graffian har två döttrar. Den äldsta som är nio år liknar Graffian och tar ofta hans parti. Hon är väldigt hjälpsam och försöker att ta hand om sin lillasyster som är sex år. De är båda barn men livet tillåter dem inte att vara det. Jag vill inte att våra döttrar ska behöva växa upp i fattigdom och leva såsom vi själva har levt. När de blir äldre vill vi att de ska få ett bra liv. Det betyder allt och det var därför vi kom till Sverige. Vi hade hört från andra som tagit sig hit att du kan få jobb här och ett bättre liv. Vi tänkte att här skulle vi kunna arbeta, få en inkomst och skapa en framtid för barnen och oss själva. En dag vill jag att vi ska bo i ett riktigt hus. Hemma i Iasi sover vi 13 personer på en madrass på golvet i ett halvöppet stenhus. Det är trångt och kallt. Ingen har sitt eget utrymme. Det är inte värdigt att leva så.

 

Vi trodde att det skulle vara enklare att få arbete här. Även om jag är beredd att ta mig an vilket jobb som helst är det svårt. Vi försöker tigga och samla burkar men det vi får ihop räcker inte långt. För att kunna bekosta bussbiljetten hit fick vi sätta oss i skuld och allt vi lyckas tjäna ihop här går till att betala av skulden och till familjen därhemma – för att de ska ha mat på bordet. Det är så oerhört svårt att vara ifrån mina döttrar. Om jag bara visste att jag kunde få en stadig inkomst här skulle jag hämta hit dem direkt. De vill komma, men var ska de bo? Boendet får jag och Graffian lösa från dag till dag. Ibland blir det på gatan, andra nätter blir det på härbärge, och några dagar har vi fått bo hemma hos svenskar som öppnat upp sina hem för oss. Vi är så tacksamma för alla som har visat givmildhet och hjärtlighet.

 

När vi först kom hit, år 2014, var vi med om något fruktansvärt som gjorde att vi inte vågade fortsätta att bo i Sverige. En natt när vi låg och sov på gatan i Kista kom en man och hällde bensin över oss. Han var våldsam och tog allt vi hade. Vi blev så chockade och rädda att vi inte visste vad vi skulle ta oss till. Vi fick vår hemresa bekostad av Sverige. När vi återsåg våra döttrar kramades vi och grät av lättnad. Det var så nära att våra barn hade blivit föräldralösa.

 

Vi beslutade oss hursomhelst för att återvända till Sverige. Med det tog vi en stor risk. I början vågade vi inte ta ett enda steg utan att se oss om i fruktan att bli angripna och jagade av den så kallade Kistamannen igen. För tillfället har vi någonstans att bo och jag uppträder i en pjäs på Folkoperan, vilket ger en liten inkomst. Det var tack vare min mormor som också bor här i Sverige. En dag kom det fram en kvinna till henne på gatan och frågade om hon ville medverka i en pjäs. Det visade sig att kvinnan, som arbetar med teater, hade fått en idé till en pjäs när hon såg min mormor gå runt utan skor. Eftersom mormor numera ligger på sjukhus gick frågan till mig istället. Jag tackade ja. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag gör på scenen – jag gör vad jag blir tillsagd att göra. Jag sitter på en stol, bugar och lämnar ifrån mig mina sandaler. På en plasma-tv bakom mig får man höra min mormor berätta om sitt liv. Jag förstår inte vad som sägs i pjäsen, men folk säger att jag spelar bra. Någonting måste jag ju göra rätt eftersom publiken applåderar. En dag började jag prata om mina barn på scenen och då började jag gråta. Det hela hade tydligen filmats. Jag tänker att det inte gör någonting om det visas på tv. Då kanske folk förstår vår situation bättre och vill hjälpa eller erbjuda oss arbete. Vi försöker lära oss svenska. Jag kan nog lära mig det mesta för att uppnå min dröm och nå målet – att få ett jobb och kunna ta hit våra döttrar. Barn ska inte behöva växa upp utan sina föräldrar.

 

 

Om migration i offentliga samtalet

 

En dag när jag skulle ge mig ut och tigga såg jag att folk samlades i en demonstration för syriernas situation. Jag vet att det är krig i deras hemland och att många därifrån flytt hit. Jag blev så illa berörd. Tanken på vad de har varit med om gjorde mig låg och gav mig ångest. Jag kunde inte förmå mig själv till att jobba den dagen. Syrierna kommer inte hit för att de tycker att det är roligt – det är ett livsavgörande beslut. Jag vill att folk ska förstå att vi på motsvarande sätt inte kommer hit för glädjens skull. Jag hade hellre varit i mitt eget hemland med mina barn. Det var inte i första hand för att tigga som vi kom hit utan för att hitta ett jobb och för att vi vill göra bra ifrån oss. Jag önskar just att folk här skulle se oss som arbetskraft.

 

Det finns fördomar om att vi som tigger stjäl, men vi tigger för att vi inte får jobb och för att vi inte vill stjäla – vi vill låta människor ge från sina hjärtan. Det finns en Gud som tittar ned på oss och om vi gör dåligt ifrån oss, vem vet då hur det ska gå för våra barn?

 

Folk borde inte döma mig inte innan de har lärt känna mig. Jag vill bli behandlad såsom jag behandlar andra. Det skulle vara bättre att folk fick höra direkt ifrån oss som det pratas om. Under en period gjordes det en tidning som såldes av romer, Sofia. I artiklarna berättades det om romer och våra seder och livsstil. Det är bra med den typen av innehåll och att romer själva får berätta hur de tänker. På det sättet kan människor lära känna oss genom våra egna ögon och förstå hur livet i Rumänien kan vara.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

 

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här