Anknytning-Wonnie2-Svartvit

Wonnie, 27

1988–1989
Födelse
Kingston, Ontario, Kanada
1989–1989
Uppväxt
Toronto, Kanada
1990–2006
Uppväxt
Ottawa, Kanada
2006–2011
Studier
Bloomington, Indiana, USA
2011–2014
Arbete
Berlin, Tyskland
2014–
Arbete
Stockholm, Sverige

När min kollega lyfte sitt glas och skålade för de kommande 40 åren hajade jag till

 

Jag började spela fiol när jag var fyra år – men jag tyckte inte alls om det. Mamma och jag bråkade ofta om att jag skulle öva. Hennes inställning till det här med övning är väldigt koreansk i den meningen att den var mycket striktare än den kanadensiska. Jag förväntades lägga ner mycket tid på fiolen – helst två timmar varje dag. Jag avskydde det till en början! Men när jag var 14 år vände det. Den sommaren deltog jag i en orkesterfestival med andra ungdomar. Det var spännande att vara hemifrån och mina nya kompisar var väldigt exalterade över sitt spelande. Det smittade av sig. Plötsligt tyckte jag om att spela. När jag nu ser tillbaka på min barndom är jag tacksam över att min mamma tjatade på mig. Jag uppskattar det hon gjorde. I dag arbetar jag som professionell violinist med Kungliga filharmonikerna och jag älskar mitt jobb!

 

När jag var barn reflekterade jag aldrig över vilken mångfald som finns i Kanada. I skolan lades det aldrig någon vikt vid människors etnicitet eller religion. När en klasskompis var ledig kunde man få höra att de firade ramadan eller pesach – och det var liksom inget man fäste någon betydelse vid, man var mest avundsjuk för att personen slapp skolan. Mångfalden var så självklar att jag aldrig tänkte på att den existerade förrän jag flyttade därifrån. För i jämförelse med Kanada tycker jag inte att mångfalden är särskilt påtaglig i Sverige. Den syns mer i Stockholm, men även här har jag stått på en scen med 800 personer – och varit den enda som inte varit vit.

 

Efter high school flyttade jag till Indiana i USA för att studera musik. Under studietiden åkte jag till Tyskland ett par somrar för att spela i en orkesterfestival med människor från hela världen. När jag senare besökte Berlin fick jag kontakt med en violinist från filharmonikerna där. Jag berättade för honom att jag var intresserad av en plats i en orkesterakademi, vilket innebär en sorts praktik inom en orkester. Han trodde att jag skulle ha goda chanser. Så jag ansökte och fick en plats i Deutsches Symphonie-Orchester Berlin Akademie.

 

En svensk musiker jag lärt känna tyckte att jag skulle komma till Sverige och provspela för Kungliga filharmonikerna. Jag åkte till Stockholm och provspelade – och fick jobbet. Jag blev så glad!

När jag kom hit hyrde jag ett rum i ett hus i Sundbyberg av en familj. De gav mig en jättebra introduktion till Sverige, bjöd in mig till julfirande och lärde mig Helan går. Flera kollegor i orkestern har också bjudit hem mig för att fira jul. De är verkligen genuint omtänksamma.

 

Stockholm är en extremt vacker stad och jag trivs verkligen här. Det är varken för litet eller för stort och jag älskar att det finns vatten överallt. Mycket av mitt liv kretsar runt mitt jobb; det är där jag tillbringar den största delen av min tid och de flesta vänner jag har här har jag träffat genom jobbet. Jag tycker mycket om att laga mat, testa nya recept och bjuder mina vänner på middag. I och med att jag har ett fast jobb och ett schema kan jag planera min tid på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Något jag gärna skulle vilja lägga min tid på är volontärarbete – och så skulle jag vilja resa, antingen för volontärjobb eller för nöjes skull. Tidigare har jag mest rest för att arbeta.

 

Jag har i nuläget inga andra planer för framtiden än att stanna. Men när min vän som fått i jobb i samma orkester lyfte sitt glas och skålade ”för de kommande 40 åren” hajade jag till. Tanken på att stanna på samma ställe i 40 år kändes väldigt skrämmande.

Samtidigt vet jag inte var annars jag skulle vilja jobba. Konserthuset här i Stockholm är jättebra. Jag älskar mitt jobb och mina kolleger är fantastiska. Vi orkestermusiker flyttar för jobbet. Man har en extrem tur om man kan välja stad först. Mina vänner som arbetar på andra platser i världen tycker om sina jobb, men jag älskar verkligen mitt jobb. Jag saknar det när jag inte är där!

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Nyligen pratade jag med en vän om skillnaden mellan orden expatriot och invandrare. Tekniskt sett så betyder de ju samma sak, men ändå används de för att beskriva vissa människor. Invandrare är människor som migrerar för att hitta en bättre plats att leva på – och flytten är nödvändigtvis inte ett val. Medan en expatriot vanligtvis är en rik, vit person som bestämt sig för att de vill leva någonstans och har medlen att välja var i världen de vill bo. De kan åka någonstans, märka att de gillar det – och välja att stanna. Dem finns det inga fördomar emot. De blir inte tittade på med höjda ögonbryn, en blick som säger: ”Vi vill inte ha dig här”.

 

Jag hör inte mycket om min typ av migration, men jag uppfattar att det generellt ses som en mer positiv sorts migration. Ett företag har bestämt sig för att de vill ha just dig – på så vis är du utvald och blir inte sedd som någon som tränger sig på.

Jag har personligen inte haft några negativa upplevelser av att komma hit för att arbeta. Mina kollegor tycker det är kul med nya människor. Och nästan alla de senaste jobben i orkestern har gått till människor utanför Sverige.

 

Vad jag skulle vilja höra mer av i media är snarare mer positiva saker om flyktingar, för jag tror att de som kommer hit för att arbeta har det mer ordnat för sig. I mitt fall har alla bemött mig vänligt och orkestern ordnade med allt pappersarbete – det var påklistrade post-it lappar där det stod ”skriv under här” – de gjorde till och med i ordning själva kuvertet. Jag har inte behövt ordna med något sådant.

I höstas och våras jobbade jag som volontär i Grekland, i de läger som asylsökande kommer till. Där mötte jag många människor från norra Afrika som vanligtvis benämns som ”ekonomiska migranter”. De kommer inte från krigshärjade länder – men de har det så svårt. Ändå beskrivs de på ett negativt sätt, som att de försöker utnyttja andra och dra nytta av flyktingsituationen. Jag träffade en man vars syster var blind och hans mamma kunde inte arbeta – allt han ville var att få ett jobb för att kunna hjälpa sin familj. Deras berättelser önskar jag skulle höras.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Wonnies låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här