Anknytning-Tomoko-Svartvit

Tomoko, 44 år

1972–1975
Födelse, uppväxt
Tokyo, Japan
1975–1991
Uppväxt, studier
Chiba, Japan
1991–1992
Studier
Tokyo, Japan
1992–2007
Arbete
Tokyo, Japan
2007–2009
Volontärarbete
Sierra Gorda, Mexiko
2009–2011
Arbete
Mexico City, Mexiko
2011
Arbete
Umeå, Sverige
2011–
Arbete
Stockholm, Sverige

Mitt volontärjobb i bergsbyn i Mexiko har gjort att jag känner mig trygg överallt

 

När jag var tre år gammal flyttade min familj till Chiba, en ganska stor förort till Tokyo. Jag var aktiv som barn, älskade att sjunga och spela teater, och jag höll på med fotboll och baseboll. Kendo, den japanska kampsporten, lärde jag mig också. Dessutom simmade jag, både före skolan och på kvällen efter middagen. Min mamma var kärleksfull och lekte mycket med mig och min lillasyster, medan pappa var mer gammaldags, tystlåten och höll sig lite för sig själv.

 

Under gymnasiet extraknäckte jag som modell, efterhand började jag som skådespelare – både på teater och film. Jag hade siktat på att komma in på ett amerikanskt college men det blev aldrig så. I stället fortsatte jag med skådespeleriet; jag spelade filippinska, pilot på ett rymdskepp eller transkvinna. Jag har till och med spelat mordoffer i en tv-deckare. Men till slut kom jag till en punkt där jag kände min begränsning; jag kunde inte riktigt komma in i rollerna. Jag var 27 år och måste fundera på vad jag skulle göra resten av livet.

 

Så jag började som säljare på ett stort multinationellt företag, och fick första året ett pris som toppsäljare. Men efter ungefär tre år började det skava mellan mig och chefen och den gamla drömmen om USA kom tillbaka. I hela mitt liv hade jag bott i Tokyo och nu längtade jag bort. När jag åkte tåg en dag fick jag se reklam för en biståndsorganisation där man kunde arbeta som frivillig om man först genomgick ett utbildningsprogram. Ett av alternativen var att hjälpa fattiga människor i Mexiko att kunna hitta en försörjning. Jag fick uppdraget!

 

Resan gick till ett avlägset bergsområde, Sierra Gorda, som på alla sätt skilde sig från allt som jag var van vid. Det fanns ingen el, ingen bensin, inte radio och inte någon mataffär. Det bodde bara mellan 60 till 70 människor i byn, och nästan alla var kvinnor eftersom männen hade begett sig till USA för att arbeta illegalt. För dem som bodde kvar i byn handlade livet mest om överlevnad. Jag hade ett slags snickarjobb och min uppgift var att lära invånarna att tillverka souvenirer som de kunde sälja till turister. Biståndsprojektet handlade också om att invånarna skulle bli miljömedvetna och inte hugga ner skog eller förstöra naturen på andra sätt. När mitt volontärarbete var över återvände jag till Japan, men jag ville inte stanna kvar där. Jag ville ut igen, och jag hittade ett jobb på en resebyrå i Mexico City. Där trivdes jag bra, men efter ett år skedde en olycka när jag åkte jetski. Jag for rakt mot en hög våg och flög upp – kanske fyra meter upp i luften –­­­­­­ och landade så illa att min rygg trycktes ihop och skadades. Jag blev sängliggande i över en månad, och under de här veckorna hade jag tid att tänka på framtiden. Jag tyckte väldigt mycket om att laga mat, och jag hade hållit i många ”hemmafester” med mat i centrum och lärt mig att laga inte bara japansk mat utan också indiskt, kinesiskt, koreanskt och italienskt. Nu hade jag även lärt mig en del av det mexikanska köket. Matlagningen hade fram till nu varit en hobby, men jag ville pröva på att bli riktig kock.

 

Jag började söka jobb på restauranger över hela världen, och det slutade med att jag fick ett erbjudande om ett kockjobb på en restaurang i Sverige. I Umeå! För mig spelade det ingen roll i vilket land jag fick arbeta, mina erfarenheter från bergsbyn i Mexiko hade gjort att jag kände mig trygg överallt. Jag blev intervjuad av restaurangägaren i Umeå via Skype, och reste till Sverige. Det var helt okej till en början, även om det var rätt få gäster på sommaren. Jag hade fått ett ettårsvikariat, men efter bara två månader blev jag uppsagd. Restaurangen hade gått dåligt, och jag kände mig förtvivlad. Jag ville inte stanna kvar i Umeå, men då mitt arbetstillstånd gällde i två år kunde jag kolla upp eventuella jobb i Stockholm. Första besöket här var en riktig wow-känsla! En så vacker stad, jag ville bo och leva här. Via en blogg om japansk mat hittade jag restaurangen Blue Light Yokohama. Jag och ägaren fann snabbt varandra och jag fick jobb här i oktober 2011. Chefen gav mig ett bra erbjudande och jag har också fått möjlighet att utveckla min kompetens. Det senaste året har jag fått starta restaurangens cateringverksamhet, och jag ansvarar för både försäljning, budget och all planering. Om jag skulle vilja starta en egen restaurang har jag fått en bra grund, men det är hård konkurrens i Stockholms restaurangvärld. Det är svårt att få lönsamhet.

 

Mina föräldrar bor fortfarande kvar i Chiba utanför Tokyo. De har inte sagt något om att jag inte är gift eller har barn, men om jag hade bott kvar i Japan hade de kanske varit lite bekymrade. Min lillasyster har redan tre barn, och det normala i mitt hemland är att man gifter sig och får barn i relativt tidig ålder, fast det har börjat ändra sig lite grann.

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Diskussionen i Sverige påminner om det som händer i England. Många vill hålla invandringen nere, men jag tror att Sverige kommer att fortsätta ungefär som nu. Själv känner jag mig inte som en migrant – kanske för att jag har jobb och bor här. Jag känner mig inte som svensk heller men tänker nästan aldrig på det. Kanske ser jag på de här frågorna lite från sidan.

 

Jag känner inte så många svenskar, jag har ju inte lärt mig svenska och det är mitt eget val. Jag är med i ett par föreningar för utlänningar i Sverige, ”expats”, och när vi möts talar jag omväxlande engelska, spanska och japanska. Jag har en hel del japanska vänner här i Stockholm, men skulle gärna ha fler svenska. Fast det är inget som jag mår dåligt av, jag är positiv som person och det är bra att leva i Sverige. Jag älskar mina vänner och mitt jobb. Men kylan gillar jag inte…

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Tomokos låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här