Skyddsbehov-Suleinman-Svartvit

Suleiman, 33 år

1983–2000
Född och uppvuxen
Palestina
2000–2013
Studier och arbete
Damaskus, Syrien
2013
På flykt
--
2013–
Skyddsbehov
Uddevalla, Sverige

”En patient är en patient. Jag är läkare och behandlar alla. Punkt.”

Som läkare måste du hjälpa alla. Om det kommer in en person till sjukhuset som behöver en operation så ska den personen opereras. En patient är en patient, jag är läkare och behandlar alla. Punkt. Någon annan princip har aldrig funnits för mig, men på det regimägda sjukhuset i Damaskus växte det fram en annan prioritetsordning. De patienter som kom för att de hade en vanlig åkomma, såsom högt blodtryck, fick omgående hjälp. De som kom för att de hade skadats av kriget lämnades åt sitt öde. Om man ansågs stå på fel sida av konflikten skulle man inte vårdas och i värsta fall straffas. Jag såg en patient som fick en kaliumspruta för att möta en snabb död. Skulle jag kunna jobba på det sättet? Jag tvingades konfrontera mig själv, men svaret var inte långt bort. Jag skulle aldrig kunna respektera mig själv om jag gick samma väg som jag såg några enstaka av mina kollegor gå. Att följa mina egna principer skulle samtidigt betyda att jag satte mitt eget liv på spel. Säkerhetsmännen på sjukhuset höll allt och alla under uppsyn. Alternativet var att lämna Syrien.

Jag visste att Sverige är ett utvecklat land när det gäller medicin och sjukvård. Jag visste att det är mörkt med få dagar av sol. Jag tänkte att Sverige kunde ge plats för trygghet, fred och frid. Min fru och min dotter skulle kunna komma efter mig och jag skulle kunna fortsätta arbeta med det som jag alltid velat ägna mig åt, även om yrkesutövningen blir väldigt annorlunda här.

I början var det svårt med svenskan, men när jag fick en praktikplats på sjukhuset började det rulla. Jag klarade av alla språknivåer på fem månader istället för 16. Jag var redo för nästa steg, men trots att det finns ett stort behov för den specialistkompetens som jag har inom urologi, och trots att jag kunde spara staten pengar genom att själv lära mig svenska och inte behöva uppta en plats på SFI, satte byråkratin käppar i hjulet.

Jag har gjort mycket för att komma in i det svenska samhället och systemet borde omvänt möjliggöra för alla nya invånare att snabbt komma in i systemet. I början läste jag mycket böcker på egen hand eftersom jag ville lära mig svenska snabbt. Röde Orm av Frans Bengtsson och Trägudars land av Jan Fridegård var intressant läsning för mig eftersom min stora passion är historia. Den samtid vi nu genomlever blir också historia en dag: en historisk period som kommer att skrivas av segraren. När jag hör ledare i Europa säga att man vill lösa problemet i Syrien tänker jag att ja, det kan lösas, men då krävs andra insatser. Att sluta sälja vapen till Syrien är till exempel en början.

Om migration i det offentliga samtalet

Varför pratas det mycket om integration? Därför att integration inte finns.
Är det svenskarnas fel eller nyanländas fel? Både och, självklart. För att lättare känna sig som en del av samhället skulle det till exempel inte behövas särskilt många nyanserande ord. Kan man inte bara få bli ”nysvensk”, inte ”asylsökande” i början, sedan ”invandrare” och därefter ”nyanländ”? Även efter tjugo år heter det ”barn med utländsk bakgrund”. Sluta med det! Sådant skapar bara utanförskap.

Nya invånare borde inte bosätta sig i ett och samma område och behöver våga lite mer: våga integrera sig i samhället, våga ta kontakt med andra och dessutom våga tala språket. Jag kan inte och kommer aldrig kunna förstå hur någon kan bo i ett land utan att förstå språket som där talas. Det går helt enkelt inte!

Det finns stor öppenhet här i Sverige, men det kunde vågas lite mer. Jag har många svenska vänner och vi trivs med varandra, men jag är också aktiv i att öppna upp för nya bekantskaper och bjuda in till fortsatt kontakt. Varför är många här så tystlåtna? Varför är det jobbigt att säga hej när två människor stöter på varandra på gatan? Är det ensamheten som tynger? När människor kommer till en operation i Sverige kommer de ensamma. Hade det varit jag som opererats i Syrien skulle det ha varit tjugo människor som fyllt rummet. Jag tror det viktigaste av allt är att man pratar med varandra. Det behöver hållas samtal mellan gamla och nya invånare för att bryta rädslan. Att även de som invandrat till Sverige för många år sedan är öppna mot nya invånare är viktigt. När man kommer hit möts man av otroligt starka åsikter från många ”gamla” invandrade, och det påverkar en. Även den generationen behöver bli mer öppen för att få till en bättre integrationsprocess.

Det är också viktigt att tänka på regeländringarna som påverkar möjligheten för familjeåterförening. Om jag inte hade vetat att jag skulle kunna återförenas med min familj i Sverige, så att vi kunde bygga ett fortsatt liv här tillsammans, hade det känts meningslöst att komma hit. Man måste få ta hit sin familj, det är inte en gåva utan ett måste.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Suleimans låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här