Sinead_ny

Sinead, 35 år

1981–1998
Födelse och uppväxt
Longford, Irland
1998–2012
Studier och arbete
Dublin, Irland
2012–
Anknytning
Växjö, Sverige

”Eftersom jag gillar rättvisa och jämlikhet föredrar jag hur det är i Sverige”

 

Att växa upp på den irländska landsbygden i Longford var som att bo i ingemansland. Det var för långt till allt. Mina föräldrar hade en bondgård och jag och min äldre syster och yngre bror hjälpte dem att ta hand om djuren. Det är grönt och fint och bra för barn, men som tonåring tyckte jag att det var den tråkigaste platsen på jorden. Jag är en väldigt social person som behöver ha kontakt med andra människor. Så när jag var 17 år och slutade skolan flyttade jag till Dublin för att gå på college. Jag stack så fort jag kunde.

Att flytta till Dublin var fantastiskt. Vilken frihet! Från första dagen fick jag många nya kompisar och jag, som var van vid att mina föräldrar behövde skjutsa mig överallt, kunde gå ut med dem och komma hem när jag ville. Dessutom var utbildningen i ekonomi väldigt bra. Efter två års studier gjorde jag praktik på HR-avdelningen på ett företag som hade sitt Europakontor i Dublin. Där träffade jag min nuvarande man, Per. Efter en tid åkte han tillbaka till Sverige för att göra klart sin utbildning så vi hade ett långdistansförhållande under ett och ett halvt år innan han kom tillbaka till Dublin.

Under det tidiga 2000-talet var jobbmöjligheterna goda på Irland. Det var en stor boom och för Per som är en mjukvarukille var det lätt att hitta jobb. Han fick jättebra erbjudanden, det spelade ingen roll att han var svensk.

Efter att jag avslutat min utbildning återvände jag till företaget där jag träffat Per. Vi klättrade båda snabbt på karriärsstegarna – när vi var 30 år hade vi chefspositioner bägge två. Vi tjänade bra, vilket gjorde att vi kunde spara pengar inför flytten till Sverige.

Det var när vi bestämt oss för att vi ville ha barn ihop som vi beslutade oss för att flytta till Sverige. Vi ville inte låta dem växa upp i Dublins betongdjungel. Dessutom är arbetsgivarna på Irland inte särskilt stöttande när det gäller familjebildande, framför allt inte gentemot mammor. På Irland är det norm att mammor slutar jobba när de får sitt andra barn för att sedan inte komma tillbaka till arbetslivet. Förskolan drivs privat, kostar cirka 10 000 kronor per månad och barn och då finns det inte ens någon nationell läroplan. Här betalar folk korvören för en fantastisk service, men de verkar inte alltid medvetna om hur bra den svenska förskolan är. På Irland får du inte vabba om barnet är sjukt utan måste istället ta ut semesterdagar. Det är inte ovanligt att föräldrar ger barnen värktabletter och skickar dem till förskolan ändå. På Irland verkade kvinnorna med barn alltid så stressade. Jag tycker att Sverige är ett bättre land att uppfostra barn i. Samhället har en mycket mer stöttande inställning till småbarnsfamiljer.

Vår första son föddes på Irland år 2012 och vi flyttade till Sverige året därpå. Min man fick ett jobb i Växjö och det visade sig att jag, tack vare EU-regelverket, var berättigad till föräldrapenning. Dessutom baserades den på min irländska lön, så jag fick en väldigt bra deal.

Vi ville ha våra barn tätt och sedan flytten till Sverige har vi fått två söner till. Det har inneburit att jag har behövt göra uppehåll i mina svenskakurser och jag är ännu inte färdig med dem. Det tar längst tid för kvinnor med barn att bli klara med studierna i svenska har jag hört – och på flera håll i landet ordnas fikagrupper där föräldrar kan träffas med barnen för att öva på svenskan. I november startade jag en sådan grupp i Växjö. Vi håller till på bibilioteket där vi får låna ett rum alldeles gratis. Varje tisdag är vi några mammor och pappor som ses där och det är väldigt roligt.

I framtiden vill jag verkligen jobba. Hur fantastiska mina barn än är har jag inget intresse av att vara hemmafru. Min plan är att börja jobba i augusti när minstingen börjar förskolan. Jag är optimistisk, men är samtidigt osäker på hur mycket företagen här uppskattar internationell erfarenhet. I Sverige verkar det handla mer om vem du känner än vad du kan. Jag har mycket erfarenhet och en bra utbildning och under mammaledigheten har jag dessutom lyckats bygga ett nätverk som jag hoppas ska kunna hjälpa mig. En anledning till att jag startade de här språkträffarna för föräldrar var för att visa att jag är kompetent och att kunna skriva på mitt cv att jag åstadkommit något här i Sverige.

Just nu ser jag språket som det enda hindret för att få jobb. Engelska verkar inte vara helt accepterat på de flesta arbetsplatser, och ändå är Sverige tredje bäst i världen på engelska som andraspråk. Varför kan inte arbetsgivare vara lite mer öppna? Även om vi inte kan tala språket så har vi mycket att erbjuda i form av erfarenheter och idéer.

Jag tycker att Sverige är underbart. Jag älskar de olika årstiderna, traditionerna och friluftslivet. Kulturen är fantastisk och saker och ting fungerar som de ska. Samhället är väldigt familjeorienterat och man tar hand om människor. Folk är väldigt rättvisa och noga med att följa regler. På Irland är det många gånger precis tvärtom. Eftersom jag gillar rättvisa och jämlikhet så föredrar jag hur det är i Sverige.

På fritiden tycker jag om att umgås med min familj och mina vänner. Det hjälper att ha barn när man kommer till ett nytt land; mina närmaste vänner här har jag fått tack vare mina pojkar.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag önskar att man inte såg på asylinvandringen så negativt som jag upplever att man gör i Sverige. De mänskliga berättelserna syns inte alltid; att människor har behövt lämna ett krig, att de inte är här av ett fritt val. Ja, det kostar pengar, men om du vore i deras situation skulle du inte önska öppenhet av andra? Och jag är säker på att i slutändan så ger folk mer än vad de kostar samhället. För hundra år sedan var det människor från Sverige och Irland som emigrerade. De åkte till USA och släpptes in. Vi har bara tur att vi inte lever under samma förhållanden här i dag.

Många migranter flyttar till samma bostadsområden vilket kan bidra till utanförskap. Planeringsbestämmelserna på Irland kräver att alla nya byggprojekt har en viss andel subventionerade hyresrätter. Det är för att motverka bildandet av fattiga områden; alla låginkomsttagare samlas inte på ett och samma ställe vilket också underlättar integrationen. Jag tror att det vore något för Sverige.

Det vore kul att läsa fler positiva artiklar – om exempelvis framgångsrik integration, människor som fyller behov på den svenska arbetsmarknaden eller skapar nya arbetstillfällen.

Arbetsförmedlingen ordnar en hel del för människor som inte är EU-medborgare. Jag vet inte varför vi som är EU-medborgare inte får ta del av samma satsningar. Kanske är det så att EU-medborgare lättare får jobb för att vi upplevs som mer lika svenskarna? Jag upplever att människor är mer välkomnande gentemot EU-medborgare eller amerikaner än andra migranter och det är nog lättare för mig att få jobb här på grund av det, vilket inte är rättvist. Men många utmaningar är desamma för alla migranter: Vi måste exempelvis lära oss språket. Och det har tagit oändligt lång tid att lista ut vad som gäller med Försäkringskassan och förskolan, men jag har tur som har en svensk familj som kan hjälpa till och förklara.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Sineads låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här