Anknytning-Ratiba-Svartvit

Ratiba, 28 år

1988
Födelse
Nalchik, Ryssland
1989–2006
Uppväxt
Aleppo, Syrien
2006–2008
Besök och studier
Nalchik, Ryssland
2008–2012
Arbete
Aleppo, Syrien
2012–2015
På flykt
Turkiet
2015–
Anknytning
Göteborg, Stockholm

Ödet måste haft ett finger med i spelet

 

I Syrien finns det människor som har allt och andra som har nästan ingenting. Jag fick tidigt upp ögonen för att dessa två verkligheter existerar sida vid sida. Min far blev erkänd som en av de främsta kirurgerna i Syrien, vilket gjorde det möjligt för mig och min familj att flytta från landsbygden till centrala Aleppo när jag var åtta år. Men oavsett var jag bodde och vår levnadsstandard upplevde jag alltid ett utanförskap. Jag är uppvuxen i Syrien men föddes i min mors hemort nära Kaukasus i södra Ryssland. När jag var med syrier sågs jag som utländsk på grund av mitt ryska ursprung. När jag var med araber påpekades det att jag inte var en av dem. Om jag umgicks med ryssar fick jag höra att jag var tjerkess och inte ryss. Även mina hemförhållanden stod ut eftersom tjerkessiska traditioner skiljer sig mycket från syriska. Mina föräldrar har öppna sinnen, är beresta och högt utbildade. Vårt hem var fyllt av böcker. Mina vänner brukade fråga: ”vad gör ni med alla böcker?”. Mina föräldrar lyssnade alltid till mig och mina syskon, och till och med när vi var barn talade de till oss som om vi var vuxna. Även om det förekommer i syriska familjer var det inte särskilt vanligt i den region jag växte upp i.

Jag var 19 år när jag träffade min nuvarande man, Shady, för första gången. Ibland tänker jag att det är som om en författare hade tänkt ut vår historia och skrivit den från sidan ett. Ödet måste haft ett finger med i spelet. Upptakten till vårt möte var i Ryssland. Efter att jag hade avslutat mina gymnasiestudier i Aleppo reste jag till Nalchik i Ryssland för att uppsöka några av mina släktingar. Polisen tog mig nästan direkt. Dagen innan hade det varit ett bombattentat och de verkade tro att jag var en syrisk terrorist. De beslagtog mina syriska identitetshandlingar och placerade mig i fängelse där jag fick tillbringa natten. Utan mina papper kunde jag inte återvända till Syrien. Jag var fast i Ryssland och trodde aldrig att jag skulle få tillbaka mina handlingar som hade skickats till Moskva för ”att utredas”. Vad skulle jag göra? Jag fixade jobb på ett café för att få in pengar och kunde även få tak över huvudet där. Efter ett år fick jag tillbaka mina identitetshandlingar och kunde återvända till Syrien, men då hade den årliga ansökningstiden för att komma in på universitet i Aleppo gått ut. Jag kunde inte tänka mig att vänta ett helt år tills det blev dags för nästa ansökningstillfälle, så jag undersökte studiealternativen i Nalchik. Jag fick reda på att det fanns en tjerkessisk välgörenhetsorganisation som hade en överenskommelse med universitet om att årligen låta tio tjerkessiska personer studera gratis, men platserna var redan fyllda. Jag hade nästan gett upp allt hopp när de ringde och sa att nummer tio hade hoppat av. Lycka!

Under studietiden i Nalchik lärde jag känna en rysk tjej som importerade skor från Syrien. Hon reste dit en gång i veckan och behövde en ny tolk. Jag erbjöd mig att arbeta för henne och kom därför att resa tillbaka till Aleppo en gång i veckan. En dag frågade en av mina vänner vid universitet om jag kunde ta med mig en present till hans bror som bodde i Aleppo. Jag gick med på detta och när jag kom till flygplatsen väntade brodern på mig. Jag överlämnade presenten och brodern erbjöd mig skjuts därifrån, men jag sa nej. I väntan på bilen som jag och den ryska tjejen skulle åka med överhörde jag hur brodern ringde till sin familj och viskade att han hade träffat kvinnan i sitt liv. Innan vi skiljdes åt bytte vi kontaktuppgifter. Han föreslog att vi skulle ses dagen efter, men jag sa återigen nej. Jag skulle åka tillbaka till Ryssland. Följande dag visade det sig dock att planet var inställt. Jag blev kvar i Aleppo en hel vecka och under den tiden umgicks vi varje dag. Under det kommande året fortsatte jag att studera i Ryssland och återvände till Aleppo en gång i veckan. Varje tisdag stod han på flygplatsen och väntade på mig med ett stort leende.

Jag återvände till Syrien för att gifta mig med Shady och fortsatte min utbildning i Ryssland på distans. Vi flyttade in i en lägenhet i ett fantastiskt område i Aleppo och jag blev snart gravid med vår första son. Vi var så lyckliga över vårt nya liv och att ha vår egen lägenhet som vi renoverade från golv till tak. Tre månader in på min andra graviditet bröt revolutionen ut. Vi blev tvungna att lämna allt vi hade.

Min mamma brukade säga att mina händer var som gjorda av guld. Jag älskade att använda dem och skapa saker. Jag målade ofta och var bara tolv år när jag började sy kläder åt både mig själv och mina systrar. Jag brukade tänka att en dag ska jag bli konstnär. När kriget kom blev mina händer som stenar. Min lust att skapa släcktes. Jag tänkte att jag inte behövde någonting. Livet var det allra viktigaste.

Vi flydde till Mersin i Turkiet och Shadys familj kom kort efter oss. Shady tog diverse ströjobb och efter att vi lyckats spara ihop lite pengar tog han sig vidare till Sverige. Under tjugo dagar hörde jag ingenting ifrån honom. Det var en svår tid. Som min första dag i Ryssland. Och värre blev det. Under de kommande två åren gick jag som i en sorts vakuumfylld väntan på att få resa till Sverige med våra två barn. Den tiden var som min första natt i det ryska fängelset.

Mina två första månader i Sverige ville jag inte göra någonting – jag ville bara luta mig tillbaka och reflektera över allt som hänt. För snart ett år sedan flyttade vi in i lägenheten där vi bor nu. Vi började träffa grannar och jag pratade med människor på engelska. Min man föreslog att vi skulle fira nyår hemma hos oss. Vi bjöd in folk och lagade mat. Gästerna fick ta med sig stolar och porslin, för vi hade bara en soffa och tre tallrikar. Sedan dess har allting blivit bättre. Jag valde att se ljusare på tillvaron och är i grunden en flexibel person. Till viss del måste man alltid anpassa sig efter platsen man kommer till. Nu älskar jag Göteborg och känner att Sverige är mitt hemland.

Det är också viktigt för mig att våra barn ska bli en del av samhället. Därför ser jag alltid till att de till exempel går på barnkalas. Det handlar om små till stora saker som kan underlätta för deras integrering. Själv vill jag fortsätta utvecklas och har en dröm som jag inte riktigt kan formulera, men på något sätt handlar det om att medla mellan människor och göra skillnad. I dagsläget praktiserar jag på Institutet för språk- och folkminnen här i Göteborg. I början dokumenterade jag nya invånares berättelser. Många av dem jag intervjuade var från Syrien och genom dem lärde jag mig nya saker om mitt eget hemland.

Om migration i det offentliga samtalet

När jag levde i Syrien innan kriget visste jag att det var konflikter i Irak och Iran, men tänkte att det var normalt. Människor tänker nog alltid att det är krig på olika håll i världen. Media ger oss bilder av konfliktsituationer, men när man bara ser det på nyheterna blir det aldrig på riktigt – och man kan omöjligt förstå förrän man själv är drabbad. Även för oss som levde i konflikten blev det till slut normalt att folk dör runt omkring en. Det är så många människor och föräldrar som har varit med om fasansfulla saker. Jag tycker det är särskilt viktigt att uppmärksamma situationen för familjer som tvingas fly och behoven hos alla barn som har slitits upp från sina hemmiljöer på grund av konflikter. Jag tänker också på alla barn i Syrien som berövas livet innan de knappt fått en chans att leva och upptäcka världen. Dagen efter att jag lämnade sjukhuset i Aleppo, där jag födde min dotter, träffades byggnaden av en bomb. 25 barn dog. Min uppfattning är att vi kvinnor ofta har lätt att tala om svårigheterna vi har varit med om, men hur är det för männen? För min man är det till exempel inte alls lika lätt att dela sina känslor kring det han upplevt i Syrien. Jag tänker att det skulle vara viktigt att också höra ifrån män som har varit i krig och hur de känner och handskas med sina upplevelser.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Ratibas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här