Aterinvandring-Petra-Svartvit

Petra, 39 år

1977-1996
Födelse och uppväxt
Sigtuna, Sverige
1996-1997
Arbete
Wokingham, england
1997-2001
Studier
Uppsala, Sverige
2001
Studier
Prag, Tjeckien
2001-2003
Studier
Uppsala, Sverige
2003
Studier
Prag, Tjeckien
2003
Studier
Uppsala, Sverige
2004-2010
Studier och arbete
Prag, Tjeckien
2010-2015
Arbete
Stockholm, Sverige
2015 –
Arbete
Norrtälje, Sverige

”Själv tycker du dig ha vuxit en meter, men hemma har det inte hänt ett dugg”

 

Först senare i livet stod det klart för mig att staden jag växte upp i, Sigtuna, var väldigt homogen. Bortsett från någon enstaka familj från Jugoslavien fanns det inga migranter i sikte, men mina föräldrar uppmuntrade mig alltid att resa och se världen. Som tonåring var det också självklart för mig att jag en dag skulle flytta utomlands för att plugga och arbeta. Och den dagen kom efter gymnasiet – jag var skoltrött och ville göra något helt annat. Jag sökte och fick en tjänst som husmor på en klassisk internatskola för pojkar i Wokingham i England. Den skyddade överklassmiljön och oreflekterat elitistiska andan som rådde där liknade ingenting jag tidigare upplevt. Vore det inte för att jag hade läst Roald Dahls beskrivningar av brittiska internatskolor på 1930-talet hade jag inte haft en susning om något. Att få en lön och kunna stå på egna ben fick mig att växa på ett personligt plan, men jag insåg också att jag inte ville fortsätta vika fotbollsstrumpor mer än ett år.

 

Under min gymnasietid hade jag följt en serie på SVT om författaren Franz Kafka. Jag fascinerades av hans liv i Tjeckien och blev intresserad av Central- och Östeuropa. Det ledde mig också i valet att läsa Östeuropastudier vid Uppsala universitet efter tiden i England. Jag följde dessutom min brors råd att komplettera utbildningen med studier i ett lite udda språk för att bli mer intressant på arbetsmarknaden. Valet föll på tjeckiska, men efter ett års studier gav jag upp – trots att jag hade läst helklassisk humanistisk linje på gymnasiet var detta svårare än både latin och klassisk grekisk. Jag bytte till studier i statsvetenskap, men tanken på att fortsätta med tjeckiskan hängde kvar. Tre år senare åkte jag också till Prag och tog en intensivkurs under en termin. Plötsligt kom språket så mycket enklare till mig och jag blev dessutom förälskad i Prag. Det var vackert, det var billigt och det var otroligt roligt. Som student med svenska studiemedel kunde jag leva gott och jag fick vänner från hela världen.

 

Pojkvännen var dock kvar hemma i Sverige så jag återvände till Uppsala och studierna där, men efter avklarad examen i statskunskap gav jag mig iväg till Prag igen. Jag läste tjeckiska på avancerad nivå och den här gången gick jag verkligen in för att lära känna tjecker. Språket blev också en viktig nyckel till att jag fick tjeckiska vänner, och med dem kom nya insikter om mig själv. Fram till dess hade jag varit omgiven av människor som i stort sett delade min inställning och utgångspunkt i större frågor. Genom såväl hemmiljön och skolan som Bamse och Kamratposten hade jag kommit att ta principen om alla människors lika värde och strävan efter jämställdhet mellan könen som någonting självklart. Att plötsligt stöta på homofobi och vardagsrasism, till exempel i form av diskriminering av romer, var smått chockartat. Och jag kunde omöjligt förstå hur man inte kunde tycka att kvinnor och män skulle ha lika lön för lika arbete, eller hur folk kunde lyfta på ögonbrynen över att jag som kvinna hade spelat fotboll i yngre år. Det här var något helt nytt för mig men gav mig insikter. Alla kommer inte från en svensk medelklassbakgrund med samma inställning eller värdegrunder som jag själv. Detta visste jag förstås rent teoretiskt, men hade inte riktigt fattat vad det innebar i praktiken. Samtidigt hade jag inga bra argument till varför jag tyckte som jag gjorde, eftersom jag aldrig egentligen träffat på, eller behövt bemöta, den typen av oliktänkande. Det gav mig skäl att reflektera över varför jag tyckte som jag gjorde och vässa argumenten för att kunna ta debatten.

 

Jag blev mer och mer kär i Prag, men samtidigt fanns pojkvännen fortfarande kvar i Uppsala, så jag återvände på nytt till Stockholm när terminen var slut. Ett halvår senare fick jag dock ett jobberbjudande från Accenture med placering i Prag. Det var för lockande för att tacka nej till och jag vantrivdes på det okvalificerade jobb jag fått i Stockholm. Efter ett antal turer fram och tillbaka och några riktigt jobbiga månader tog förhållandet slut och 2004 flyttade jag definitivt till Prag. Under mitt nästkommande jobb på oljebolaget Exxon Mobil träffade jag min nuvarande man, men jobbet blev inte långvarigt. Det passade mig inte så bra att arbeta på ett globalt amerikanskt bolag med en strikt reglerad arbetsmiljö och lite individuellt ansvar. Jag sökte mig vidare och arbetade under de följande åren på Exportrådets kontor i Prag. Allting var bra fram till finanskrisen 2008. Min arbetskontext förändrades till det sämre och parallellt med det växte sig tanken på att flytta tillbaka till Sverige allt starkare. Jag saknade mina vänner och familjen där hemma. Önskan att själv skaffa barn var också en drivande faktor; det är helt enkelt lättare att vara småbarnsförälder i Sverige. Även när det kommer till möjligheten att få balans mellan familje- och arbetslivet är Sverige oslagbart.

 

Första tiden efter flytten 2010 var lite skakig. Min man och jag stod utan både jobb och bostad. Vi bodde hos mina föräldrar en period. Efter många ansökningar fick jag jobb som samverkanskoordinator på Stockholms universitet och genom en ny kollega hittade vi en lägenhet att hyra i andra hand. Livet fortsatte men i många avseenden på ett nytt sätt. I Prag ringde du en kompis spontant och gick ut och tog några öl, nu var det planering och parmiddagar som gällde. Frånvaron av pubkultur är något min man saknade mycket i början. Att leva i Sverige som arbetstagare var också en ny situation för mig. Jag befann mig i en helt annan fas i livet än då jag bott i Sverige i yngre år. Det jag upplevde som student efter hemkomsten från England fick jag dock uppleva på nytt: känslan av att själv ha förändrats medan alla andra tycks ha förblivit desamma. De rullar på med sina liv, är ihop med samma kille, pratar om samma saker som förr… Själv tycker du dig ha vuxit en meter, men hemma har det inte hänt ett dugg och intresset för vad man har varit med om är inte alltid så stort. Å andra sidan var det otroligt skönt att ha gamla kompisar inom räckhåll igen – de som har känt dig sedan lågstadiet och som du delar din historia med. Nu är det dessutom jättelätt att hålla kontakt med hela världen via sociala medier, jämfört med när jag flyttade till Tjeckien – då var det mejl som gällde.

 

Samtidigt såg jag mycket i Sverige med nya positiva ögon, och så är det – ibland måste man åka bort för att se vilka fördelarna är på hemmaplan. Att det faktiskt finns ett välfungerande studie- och socialförsäkringssystem i Sverige är något jag kan uppskatta på ett annat sätt med erfarenheten av byråkratin i andra länder, och som jag uppskattar särskilt efter att jag själv har fått barn. Det icke-hierarkiska arbetslivet i Sverige är också något jag har kommit att uppskatta mer efter hemvändandet. Liksom små vardagsinslag, som att butiksbiträdet faktiskt kan le och skratta när jag går och handlar strumpbyxor. Att återigen få läsa Dagens Nyheter på bussen till jobbet eller över en kopp kaffe hör också till guldkanten på tillvaron…

 

Mycket i Sverige är fantastiskt men visst finns saknaden efter Prag. En dag, när sonen är äldre, kanske vi flyttar tillbaka dit. Tillsvidare fortsätter vi att åka dit med jämna mellanrum. Och än i dag kan jag lyfta blicken när jag sitter på spårvagnen över floden Vltava och förundras över hur slående vackert Prag är.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Sedan hösten 2015 har fokuset på flyktingar varit otroligt stor. De som skriker högst i de här frågorna är de som hörs mest, men inte nödvändigtvis de som har mest genomtänkta argument. I mina ögon är debatten just väldigt skrikig och polariserad. Jag har flera gånger tagit en paus från Facebook för att jag inte orkar se allt som skrivs där. Tendensen till ökad faktaresistens oroar mig, liksom frånvaron av källkritik. Många verkar inte ens vilja tänka efter och värdera de olika källorna som informationen kommer från. Det är som att reptilhjärnan tar över och det gör mig bekymrad.

 

I kölvattnet av presidentvalet i USA har frågan om fejkmedier seglat upp på agendan, vilket är bra i meningen att det bidrar till medvetenhet om att det cirkulerar många falska nyheter. Det kanske även kan göra att folk blir mer eftertänksamma vad det gäller vem det är som sprider information och i vems intresse.

 

I Tjeckien finns det en ganska utbredd föreställning om att svenska förorter är rena getton. Mediernas rapportering har bidragit till den bilden. Det finns minst en tv-kanal som medvetet vinklat information för att understödja en politisk agenda som mycket handlar om att ingjuta rädsla och skapa motstånd till invandring, bland annat genom att lyfta Sverige som ett exempel på hur illa det kan gå om ett land tar emot många flyktingar.

 

Det jag efterlyser är ett mer nyanserat samtal om migrationsfrågorna, från alla parter, och på längre sikt tror jag att källkritik och mänskliga rättigheter måste inta en central plats redan i skolan. Att vara påläst och källkritisk blir viktigare än någonsin i dagens samhälle. Det är också otroligt viktigt att folk med utländsk bakgrund både får uppbära och representera viktiga samhällsbärande funktioner, som till exempel polis- och läraryrken. Sammansättningen i dessa yrkeskårer med mycket medborgarkontakt måste spegla hela befolkningen och hela befolkningen måste kunna känna sig representerad i vilka de hör och ser i de funktionerna.

 

Det hörs väldigt lite från de som själva har en migrationserfarenhet. Det finns en del positiva exempel där det visas att människor från till exempel Syrien och Eritrea har lyckats i Sverige. Det är bra med goda exempel men samtidigt ska du inte behöva ”lyckas” eller ”vara lyckad” för att få skydd i Sverige. Humanitära och rättsliga ställningstaganden hänger inte på driftighet eller utbildningsnivå.

 

Jag skulle gärna se fler exempel på hur det har gått för människor från Jugoslavien som kom till Sverige på 1990-talet. Utländska studenter som kommer till Sverige är också en grupp som jag tycker är viktig att lyfta. Även frågan hur vi kan göra det ännu enklare för studenter som faktiskt vill vara kvar här och bidra efter studierna. Jag tänker också på exempel som mig själv – en stor del av dem som flyttar till Sverige är hemvändare, men det är inget som är vidare känt eller uppmärksammat.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Petras låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här