Skyddsbehov-Perwin-Svartvit

Perwin, 19 år.

1996–2001
Födelse och boende under uppväxten
Aleppo, Syrien
2002–2009
Studier
Rajo, Syrien
2009–2011
Dubbelt boende
Aleppo & Rajo
2011–2012
Flykt
Turkiet
2012–
Skyddsbehov
Borgholm, Sverige

”Så en dag sade jag till mig själv: Nu måste du börja ditt liv.
Jag insåg att jag inte kunde gå tillbaka”

Från ett ögonblick till ett annat blev det bestämt att vi skulle lämna vårt
hem. Nu går vi. Inga fler detaljer. Jag visste inte vart vi skulle eller exakt
varför. Vi åkte till Turkiet.

Och jag lämnade mitt hjärta i Syrien.

Jag hade allt. Det fanns inte frihet men du kunde leva som du ville. Jag
kallades för ”ledaren” för att jag fick ihop grannarna till platsen som
kallades ”bakom huset”. Några minuter innan det var dags brukade jag
springa upp för backen och skrika högt: ”Klockan fem börjar det!” Jag hade
makt! Från eftermiddagen till sena kvällstimmen umgicks vi alla
tillsammans. Grannarna, familjen, kompisarna och småbarnen. Vi spelade
musik, lekte och spelade fotboll. Även volleyboll. Vi gjorde nät genom att
fläta plasttråd och vira runt pinnar. Vi drack kaffe eller te och hade picknick.
Olika maträtter. Spaghetti och fikonen direkt från träden, om jag fick välja.
Den sötman är bortom ord… ”Bakom huset” var livet som allra bäst.

Vi gick från frihet till krig. Det var sommar när vi lämnade Syrien och full
vinter här i Sverige när vi kom i december 2012. Jag frös som fan och jag
hade aldrig i mitt liv hört talas om ett land som hette Sverige. Hemma hade
jag grunden till allt. Här hade jag inget. När du tvingas börja om i ett nytt
land och på ett nytt språk börjar du inte ens från grunden; du får börja
om helt på nytt.

I början grät jag varje dag. Alla mina tankar började med ”varför?” Så en
dag sa jag till mig själv: Nu måste du börja ditt liv. Jag insåg att jag inte
kunde gå tillbaka.

Med skolan och språket förändrades allt. När jag också förstod att du inte
kommer någon vart med att vara blyg började det hända saker. Att gå i
skolan ger en framtid och det betyder allt, för om du inte har en framtid,
varför ska du då leva?

Nu har jag frihet. En annan typ av frihet. Den friheten vi alla vinner är den
största: att få tycka vad du vill.

Vissa saker har inte ändrats; jag vill fortfarande bli ingenjör. I Syrien
brukade jag hjälpa pappa med tredimensionella ritningar. Han är svetsare.
Där gav samma jobb som han utför här dubbelt betalt. Två veckor där
motsvarar den månadslön han får här.

Mitt fokus ligger nu på att få klart studierna på gymnasiet, men drömmen är
att kriget ska sluta och att jag kan återvända. Då skulle jag kunna hjälpa till
med att bygga upp städerna och byggnaderna på nytt.

Jag har också en annan dröm: att få stå på scenen och sjunga inför en stor
publik.

Om migration i det offentliga samtalet

Jag läser inte lika mycket tidningar som förr. Det blev för jobbigt för min
hjärna och hälsa. Jag ville inte leva längre. När jag tar del av nyheter börjar
jag nästan gråta. I syrisk tv och tidningar blir det mycket fokus på antalet
barn som dör, men där gör ingen någon stor affär av det. Här visas inte
bilder på barnen som dör i Syrien, men döda barn som dras upp ur
Medelhavet. Man borde inte visa sådana bilder överhuvudtaget, det sätter
skräck i barnen.

Varför ska man döda små barn? Barnens tankar borde ha med skolarbetet att göra, men idag lär sig barnen i Syrien om olika vapen. När de hör en bomb eller ett artilleri kan de säga namnet på vapnet som ammunitionen kommer ifrån. Den här generationen kommer antingen att flytta eller dödas. Många svälter även i Syrien eftersom kriget har gjort att maten blivit väldigt dyr, vilket man
inte ser så mycket av här. Inte heller våldet som utövas mot kvinnorna. Vi
pratar om fem förlorade generationer…

När jag läser om personer som sätter eld på asylboenden undrar jag vem
som gör det och varför? Vill man starta krig här också?

Det betyder mycket när ett land säger ”välkommen” till dig. Fokus borde
ligga på att personer som flyttar hit vill hjälpa regeringen att förbättra, inte
bidra till att förstöra, men ”flyktingar” pekas ofta ut och klumpas ihop. Efter
attacken mot Charlie Hebdo i Frankrike har det blivit värre.

Att bo på asylboendet var en tuff tid för mig. Vi bodde i en stuga med fyra
sängar. Det kom journalister för att skriva om boendet, men de pratade bara
med dem som drev boendet. De kom inte ned för att prata med oss och höra
hur vi hade det. Var det som vi upplevde som asylsökande inte intressant nog?

Det borde skrivas en biografi över en person som har flytt från Syrien som
visar livet före och efter flykten. Eller en teaterpjäs på samma tema. Det
skulle kunna hjälpa och inspirera andra att se och förstå vad det betyder att
börja om helt på nytt.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Perwins låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här