Skyddsbehov-Naome-Svartvit

Naome, 41 år

1975–2001
Födelse och boende under uppväxten
Uganda
2002–2007
Arbete
Rwanda
2008–2011
Arbete
Uganda
2011
Flykt
2012–
Skyddsbehov
Gävle

”Det är inte jag som ensam ska integreras. Det är så mycket ni också kan lära er av mig, om det jag har gjort i mitt land”

 

Jag är uppvuxen i Uganda i en rwandisk familj med en stark kristen tro som tror på Gud och på att saker måste vara som de alltid har varit. När jag växte upp var jag aldrig intresserad av killar och hade inga pojkvänner. Mina vänner tyckte att det var konstigt, men sa att det berodde på att jag kom från en religiös familj och att mina föräldrar var stränga. När jag var fjorton år hade jag min första relation med en tjej.

Några år senare flyttade jag till Kampala för att fortsätta mina studier och det var där jag träffade mina barns pappa. Han jobbade på flygplatsen, hade mycket pengar och levde ett lyxliv. Jag tror att jag attraherades av det. Strax därpå blev jag gravid. Efter att min son föddes inledde jag en hemlig relation med en tjej. Jag stannade i äktenskapet i fem år, men kände mig hela tiden skyldig. Därför lämnade jag mitt äktenskap. Jag ville inte fejka mer.

Efter skilsmässan flyttade jag till Rwanda och började jobba på bank. Där träffade jag många olika människor, varav en del var gay. De berättade om att polisen trakasserade dem och att de blev utkastade från klubbar. Jag började kontakta journalister för att ge andra sidor av det som media rapporterade om och uttalade mig anonymt i olika tidningar.

Jag började komma ut för de homosexuella jag träffade och vi bestämde oss för att göra något tillsammans. Det resulterade i en organisation för hbt-personers rättigheter i Rwanda. Vi kunde inte riskera att skaffa ett kontor, utan en gång i månaden hyrde vi en bil och hade mötena i den.

Vi ville att folk skulle veta att det är normalt att vara gay – och jag började berätta för människor att jag var lesbisk. När jag tog kontakt med organisationer som vi ville samarbeta med klädde jag alltid upp mig. Använde dyra parfymer och bildat språk. Homosexualitet i Rwanda ses som något västerländskt, som något avvikande och jag ville att folk skulle se att jag var normal.

Jag blev accepterad av en del, men fick också hot – alltid anonyma. Budskapet var att om du inte lämnar din aktivism kan konsekvensen bli döden. Det är inte kriminellt att vara gay i Rwanda. Men när vi anmälde trakasserier eller hot till polisen fick vi höra: ”Varför är du gay? Vet du inte att samhället inte accepterar det?” En gång frågade jag polismännen om det inte i själva verket var de som utgjorde hotet mot mig? De nekade, men sa samtidigt att de bara skulle försvara mig om det inte stod i konflikt med vår kultur. Jag anmälde hoten hela tiden. Men ingenting hände. Istället hånade polisen mig, frågade hur lesbiska har sex. De gjorde allt till ett skämt och jag insåg att jag aldrig skulle bli försvarad av dem.

Under en radiointervju med Voice of America öppnade jag för första gången upp kring hur jag kände kring orättvisorna, hoten, diskrimineringen och stigmat. Efter den intervjun kände alla till mig. Jag förekom mycket i media, och hoten eskalerade. Det drabbade även min familj och jag började leva som gömd.

Även fast det var svårt för mig att vara aktiv i Rwanda hade jag aldrig tänkt på att söka asyl. Men efter radiointervjun förvärrades situationen och jag fick mycket hot. På telefon. På mejl. Jag bytte bostad hela tiden, och jag var så trött. Jag tänkte på mitt liv: var skulle jag slå mig ner? Hur skulle jag kunna uppfostra mina barn? Jag hade inget jobb, ingen sinnesro och var inte omtyckt av min familj. Mitt i allt detta dog en nära vän till mig, aktivisten David Kato. Han blev mördad i Uganda. När David dog insåg jag att jag skulle kunna gå samma öde till mötes. Det var då jag började tänka på att flytta.

Min flickvän stöttade aldrig mitt val att söka asyl, inte min mamma heller. Mina aktivistvänner bad mig att inte göra det. Jag var en välkänd aktivist i Afrika. I ett samhälle där de flesta döljer sin sexuella läggning upplevde mina vänner det som att jag svek om jag lämnade landet. De tyckte jag var självisk; varför skulle jag dra mitt i den pågående kampen? Valet var inte lätt. Men jag orkade inte ständigt fly och gömma mig.

Trots allt jag upplevt har jag också skäl att vara glad. Mina barn har fått se att jag inte är onormal. Den förändringen skedde här. Det svenska samhället är annorlunda – att vara homosexuell är ingen big deal. Mina barn har alltid älskat mig, men i Afrika blev de utsatta – av familjen, av vänner, i skolan. Här har de gått med i Pride-paraden. I dag känner jag att jag är på väg tillbaka. Jag får inga hot, är inte rädd, inte skrämd. Jag bär huvudet högt.

Att börja ett nytt liv i Sverige är självklart svårt – det är svårt för alla människor som börjar om. Först och främst kan man inte språket och har inga vänner. Även personer som jag trott varit mina vänner vill inte förknippas med mig eftersom jag är gay. På asylboendet dök frågan om varför man flytt upp – och jag kunde inte ljuga. Men när jag sa sanningen blev jag en outcast.

I Afrika var jag en ansedd aktivist, det är jag inte här. Och ibland är det svårt – detta att ingen känner till mig. Det är farligt att leva ett öppet liv som gay i Afrika, men det finns även privilegier. När jag var ute visste folk att: ”Wow, Naome är här” Alla ville vara med mig. Här blir man sedd som en nykomling som inte kan någonting.

Här i Sverige har jag startat organisationen Find hope för asylsökande hbt-personer. Jag gjorde det för att jag vill stötta nyanlända och för att de skulle kunna få dela sina historier med andra och prata om asylprocessen eller de utmaningarna de haft. När vi träffas får människor känna sig älskade. De delar erfarenheter och ger tips till varandra. Vi talar våra språk, äter vår mat och hittar glädje tillsammans. Men mitt engagemang gäller inte bara hbt-frågor. Jag engagerar mig också för att hjälpa samhället att bättre förstå nyanlända, och för att främja mångfald och interkulturella möten mellan nyanlända och det svenska samhället.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag tycker att migranter porträtteras som lögnare, som människor som söker bättre liv och hittar på historier. De utmålas som att de inte är på riktigt. Deras berättelser blir inte trodda. När de inte är betrodda anses heller ingenting av det de berättar vara viktigt. Då tror jag att det blir svårt för dem att älska landet och att engagera sig i samhällsaktiviteter.

Sverige är ett bra land, till exempel när det gäller välfärd, och svenskar är väldigt vänliga. Men det finns föreställningar om att vi som kommer hit och söker asyl är på jakt efter guld och gröna skogar. Jag kom aldrig hit för att få pengar. Jag kom hit för att få säkerhet, för att slå mig till ro och uppfostra mina barn. Och jag vill bli en del av samhället, engagera mig i samhällsutvecklingen eller politiken. Det är så jag kan betala tillbaka.

Jag vill att nya och gamla invånare ska leva i en gemensam förståelse. Och jag vill att människor ser de idéer vi kommer med. Vi är inga dårar. Vi har med oss så mycket bra saker. Om jag kommit hit för att slå mig ner i det här landet så kommer min energi, mina idéer och min utveckling att ske här. Inte i Rwanda! Samarbeta med mig och låt oss integrera oss tillsammans. Integration är inget ensidigt projekt. Det är inte jag som ensam ska integreras. Det är så mycket ni också kan lära er av mig, om det jag har gjort i mitt land. Ge oss utrymme och tid att också lära er, inte enbart lära av er. Jag älskar när alla inkluderas, när integrationen är såväl fysisk som emotionell.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Naomes låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här