Anknytning-Mariana-Svartvit

Mariana, 36 år

1979–2010
Uppväxt, studier och arbete
Buenos Aires, Argentina
2010–
Anknytning, studier
Stockholm, Sverige

”Media måste skärpa sig och inte visa så svartvita bilder där migranten antingen är kriminell eller en fantastisk människa som gör allt rätt”

 

Jag är utbildad filmfotograf. Yrket lockade mig eftersom man ska kunna lite av allt möjligt: konsthistoria, fysik, optik… Och man lär känna mycket folk. Filminspelningarna tar en till platser som man kanske inte skulle ha besökt annars.

 

Jag träffade min sambo, som var utbytesstudent i Buenos Aires, på en fest hemma hos en kompis för åtta år sedan. Efter att ha hälsat på varandra i Stockholm och Buenos Aires bestämde vi att vi skulle testa att bo tillsammans. Min sambo som då var precis nytutexaminerad ingenjör erbjöds ett jobb i Sverige och jag ville prova på att bo utomlands.

 

När man kommer till Sverige och ska lära sig språket får man också lära sig om svensk kultur, men på ett ganska klichéartat sätt. Det blir mest Pippi Långstrump och julsånger. Astrid Lindgren är fantastisk – men kultur är mycket bredare än så, tycker jag. Det finns mycket mer att läsa och höra. Här på högskolan har jag till exempel fått veta att man i Sverige kan studera teaterteknik, cirkus eller musik för film på högskolenivå! Jag upplevde att man blev betraktad lite som ett barn på SFI och det är ganska frustrerande. Man längtar efter att börja jobba och försöker ordna med bankkonto och svenskt personnummer – och så kommer man till SFI och ska sjunga om pepparkaksgubbar. Jag hade föredragit en mer vuxenanpassad undervisning. Man kanske kunde öva på anställningsintervjuer eller vad man behöver kunna säga för att besöka banken eller doktorn. Det är inte roligt att bli förminskad.

 

När vi pratade om jobb på SFI fokuserades det mest på vissa yrkesgrupper, som barnskötare, sjuksköterska, taxichaufför. Det kom till exempel ett taxibolag till skolan och presenterade sig, men de riktade sig mest till män. Jag tycker att det bästa är om man kan fortsätta sin yrkesbana här i Sverige. Det finns mycket kunskap och potential som går till spillo om man ska börja om från noll.

 

Medan jag läste svenska jobbade jag som frilansare med olika inspelningar. Fram till och med förra året jobbade jag på ett bolag som sysslade med reklam, teve och långfilm. Nu går jag en mastersutbildning i film och media på Stockholms konstnärliga högskola med inriktning på dokumentärt berättande. För mig var det en dröm att få fortsätta studera.

 

Mina framtidsplaner är att bilda familj och arbeta med något där jag känner att jag bidrar till samhället på något sätt. En dröm är att jobba med att undervisa barn och ungdomar, som jag tidigare gjort, och samtidigt hålla på med egna dokumentärfilmsprojekt.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag upplever att anhörigmigration är nästintill osynlig i media. Teveserien ”Welcome to Sweden” är det enda exempel jag kommer på. Det vore bra med en teveserie som helt normaliserade relationer där en person har migrerat, och gärna en serie som inte var amerikansk.

 

En viktig fråga att lyfta tycker jag är: vad händer när det inte går bra? Boken ”Fem papperslösa kvinnors historier” av Amalia Alvarez berör bland annat frågor om vad som händer om du flyttar hit och relationen inte håller. Enligt lag riskerar man att bli av med uppehållstillståndet om man skiljer sig inom de första två åren. Jag tycker att den lagen borde ses över.

 

Representationen av migranter är något jag tänker mycket på. Jag kan bli förbannad och ledsen över hur invandrare beskrivs. I mitt arbete med film har jag kollat mycket på deckare och där är den kriminelle ofta någon från ett annat land. Vi måste uppdatera och modernisera den där bilden.

 

Motbilden är också lite skev. Som när tidningarna skriver: ”Han kom hit för bara ett år sedan och har redan startat ett företag och klarat alla kurser i svenska”. Fantastiskt för honom, men det är inte alla som har möjligheten att vara den där mönsterinvandraren. Den typen av rapportering kan ge prestationsångest. Det är inte ovanligt att man mår psykiskt dåligt de första åren när man känner sig väldigt isolerad och otillräcklig. Att lära sig ett nytt språk så fort är nästan omöjligt. Språkinlärning kräver tålamod. Jag tror att det är viktigt att vi som lär oss svenska inte är rädda för att exponera oss och att man inte irriterar sig på våra brytningar, utan accepterar hur vi pratar. De som lyssnar behöver också ha tålamod och vara toleranta. Svenskarna är inte vana vid att lyssna till sitt eget språk med brytningar. Kanske spelar brytning inte en så stor roll för mig. Mitt modersmål, spanska, talas av mer än 400 miljoner människor och det finns hur många variationer som helst.

 

Konsten kan spela en viktig roll i att förmedla berättelser. När man hör en historia om någon och får sätta sig i dennes skor får man också känna empati och förstå hur den andra tänker. Men media måste också skärpa sig och inte visa så svartvita bilder: Antingen är migranten kriminell eller en fantastisk människa som gör allt rätt. Det måste finnas en mer mänsklig och nyanserad berättelse däremellan.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Marianas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här