Marc_3_ny

Marc, 33 år

1983
Födelse
Palma, Spanien
1983-2000
Uppväxt och studier
Sa Coma, Spanien
2000-2000
Studier
Madrid, Spanien
2000-2001
Arbete
Sa Coma, Spanien
2001–2002
Studier
Girona, Spanien
2003-2005
Studier
Tarragona, Spanien
2006-2008
Studier
Barcelona, Spanien
2009-2009
Studier
Leeds, England
2009-2009
Fria rörligheten inom EU/EES
London, England
2010-2012
Studier och arbete
Barcelona, Spanien
2013 -2015
Fria rörligheten inom EU/EES
Stockholm, Sverige
2013 -2015
Arbete
Barcelona, Spanien
2013 -2015
Arbete
Sa Coma, Spanien
2015-
Arbete och studier
Stockholm, Sverige

Spanien är ett land som många unga människor lämnar

 

Jag är uppvuxen i Sa Coma, en semesterort på östra Mallorca. Mina föräldrar har alltid arbetat med turism och vi bodde mitt bland hotellkomplexen, bara fem minuters promenad från stranden. Det var där allt hände, där firade vi födelsedagar och umgicks med vänner. På söndagarna tog min familj med bord och stolar till stranden och dukade upp mat så att vi kunde tillbringa hela dagen vid havet.

 

Jag har alltid gillat att teckna. På gymnasiet valde jag estetisk inriktning och studerade konst. Min dröm på den tiden var att arbeta med reklam eftersom det är en väldigt kreativ bransch och som 17-åring flyttade jag till Madrid för att studera reklam och pr. Till en början var det väldigt spännande. Jag och en kompis tog båten till fastlandet och bilade sedan till Madrid. Men när jag väl bosatt mig där dröjde det inte länge förrän jag ville åka hem igen. Jag tror att jag blev rädd. Utbildningen var på fem år och tanken på att vara kvar så länge skrämde mig. Jag var nog för ung för att flytta hemifrån.

 

När jag kom tillbaka till Mallorca jobbade jag som simlärare, att simma var ett av mina stora intressen. Men så beslutade jag mig för att återuppta studierna och flyttade till Girona för att ännu en gång plugga reklam och pr. Efter ett år bytte jag till det statliga universitetet i Tarragona där utbildningen var svårare att komma in på men mycket billigare. Under utbildningens gång började jag tänka om när det gällde min karriär. Jag insåg att jag inte gillade pr. Det var alldeles för affärsinriktat – allt handlade om att sälja, sälja, sälja! Jag var inte intresserad av det.

 

Jag började inrikta mig på media och bytte studieort till Barcelona där det finns fler jobbmöjligheter. Ett år pluggade jag litteratur i engelska Leeds och hoppades sedan få jobb i London. Men när jag inte fått napp efter några månader flyttade jag tillbaka till Barcelona. Mitt första jobb var inom teveproduktion och jag arbetade kvar inom den branschen i flera år, bland annat som redigerare.

 

Mediabranschen drabbades hårt när den ekonomiska krisen slog till år 2008. En del tidningar och tevekanaler lades ner, jag hade tur som fortfarande hade arbete. Situationen blev bara värre och värre. Nya teveserier lades ner efter bara några månader istället för att som tidigare sändas under flera år. Det nådde en punkt där vi som jobbade inom branschen inte kunde välja vad vi ville göra; det handlade snarare om att hålla sig flytande och vara tacksam för de jobb man fick, oavsett om man gillade dem eller inte.

 

Trots de dåliga tiderna lyckades jag starta eget inom teveproduktion. Det här var i samma veva som sociala medier började bli populära och mitt jobb handlade bland annat om att få folk att titta på serier via webben. För att spara pengar jobbade jag också en del på det produktionsbolaet där tidigare varit anställd. Så där höll jag på en tid, innan jag bestämde mig för att pröva lyckan i Sverige. Min bror bodde i Stockholm och jag hade varit på besök flera gånger.

 

I början visste jag inte riktigt vad jag skulle göra i Sverige. Jag bodde hos min bror och skickade mitt cv till olika företag, utan framgång. Några av dem som svarade undrade varför jag lämnat Mallorca för det här kalla landet och uppmanade mig att komma och ta en kaffe när jag hade vant mig vid vädret. Men jag gjorde aldrig det. Att hälsa på hos ett företag bara för att dricka kaffe verkar vara rätt normalt här, men för mig kändes det konstigt. Så gör man inte i Spanien.

 

Den första tiden här var svår. Mina besparingar började ta slut och utan ett svenskt personnummer är det inte lätt att få jobb. Under ett par år höll jag på att åka fram och tillbaka mellan Barcelona och Stockholm. I Spanien jobbade jag med olika projekt och i Sverige sökte jag jobb. Efter ett tag kändes det som att jag varken bodde här eller där… Till slut bestämde jag mig att ge Sverige en sista chans. Jag startade ett företag inom videoredigering och sedan gick jag till Skatteverket och sa: ”Nu jobbar jag här och om ni inte ger mig ett personnummer så kommer jag betala skatt i Spanien”. Då tog det fart! Det dröjde inte många dagar innan jag fick mitt personnummer.

 

Jag jobbade som frilansare under en tid och påbörjade sedan en masterutbildning i digital datastrategi på Hyper Island. Nu har jag praktik på ett företag som arbetar inom det området.

 

Livet i Sverige är okej – för mig är bostadsbristen det största problemet. Jag delar hus med tio personer, men hade gärna haft en egen lägenhet eller delat med en eller två personer. Socialt är det inte heller helt lätt. Jag upplever att svenskar håller sig ganska mycket hemma och det är verkligen svårt att lära känna människor. Men vid närmare eftertanke inser jag att när jag bodde i Barcelona så umgicks inte jag heller med människor från andra länder än Spanien…

 

När det gäller framtiden hoppas jag hitta ett bra jobb. I så fall stannar jag nog kvar, annars får jag flytta någon annanstans. Min boendesituation kommer också att påverka det beslutet. Eftersom jag inte vet hur länge jag blir kvar vill jag passa på att se så mycket som möjligt av Stockholm och Sverige.

 

 

Om migration I det offentliga samtalet

 

Två ämnen verkar vara i fokus när det gäller det offentliga samtalet om migration: de romska tiggarna och situationen på svenska asylboenden. Ett så ensidigt fokus tror jag gör att folk tänker att det är det som är migration: tiggare och asylsökande. Jag upplever att media oftare vill rapportera kring sådant som skapar känslor än att presentera fakta.

 

Förra året såg jag en fotoutställning om flyktingar på Fotografiska museet här i Stockholm. Det var samma typ av bilder som det alltid är på flyktingar: ett litet barn lämnad ensam på en gata. Och visst är det en bild av verkligheten. Men det är bara en bild av många. Så varför är det bara den man visar, vad vill man med det? Verkligheten är mycket mer komplex. Många som kommer hit som flyktingar är välutbildade och i arbetsför ålder – det borde också visas, särskilt med tanke på att Sverige har en åldrande befolkning. Jag önskar att vi fick se en bredare bild av människor som kommer hit, inte bara det gråtande barnet.

 

Även inom filmens värld skildras migranter på väldigt stereotypt sätt. Du ser aldrig en Netflix-serie där en mexikansk kille har rollen som vd på ett företag. Det är mycket mer troligt att han får spela skurk.

 

Spanien är ett land som många unga människor lämnar i sökandet efter jobb och ett bättre liv. I det offentliga samtalet i Spanien talas det mycket om ”braindrain”, om att regeringen investerat i de ungas utbildningar men inte får skörda frukten av det. Och det är något som ofta skildras av spansk media. Till exempel har det gjorts en komediserie om två personer som flyttat till Tyskland för att fortsätta sina liv där. Så gott som varje dag visas något på teve om unga människor som inte får några jobb och därför flyttar till andra länder.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Marcs låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här