Anknytning-Maher-Svartvit

Maher, 16 år

1990–2015
Födelse, uppväxt, studier
Damaskus, Syrien
2015–
Anknytning
Vänersborg, Sverige

”Om jag är nervös eller ledsen skriver jag en låt. Sedan kan jag sova gott”

 

År 2012 nådde kriget det lilla samhället på landsbygden utanför Damaskus där jag växte upp. Området blev farligt att leva i. Varje natt hörde vi skottlossning, och varje morgon vaknade vi och gick till skolan som vanligt. Ibland såg jag blod på marken. Efter en tid började flygplanen släppa bomber över området. Då flydde vi till en lägenhet i gamla stan i Damaskus.

Till en början var det svårt att börja en ny skola eftersom jag inte kände någon, men så småningom fick jag nya vänner. På fritiden lyssnade jag mycket på musik: Eminem, Ice Cube och Tupac. Jag letade på nätet efter arabisk hiphop och hittade en rappare från Saudiarabien som jag började lyssna på. Ibland satt jag på mitt rum och försökte skriva låtar. Jag skrev låtar om politik, samhällsfrågor och livet i Syrien och rappade på olika scener. Jag mår bra när jag håller på med musik. Om jag är nervös, trött eller ledsen lyssnar jag på musik eller skriver en låt. Sedan kan jag sova gott.

I slutet av 2013 flydde min pappa till Sverige. Jag bodde kvar med min mamma och mina bröder. Eftersom min pappa rest mycket utomlands i sitt arbete var jag van vid att han inte var hemma. Men den här gången var det annorlunda eftersom jag visste att han skulle ta sig över havet. På fyra dagar pratade vi inte med honom. Då hinner man tänka många saker: Var är han? Varför ringer han inte?

Under det pågående kriget var vi alla rädda innerst inne. Men eftersom det inte fanns något vi kunde göra försökte vi leva livet som vanligt: gå till skolan och träffa kompisar. Nyårsnatten 2014-2015 gjorde jag just det – försökte leva livet som vanligt – och blev träffad av en raket och skadade mitt ben. En av mina bästa vänner dog. Vi var några kompisar som hade varit ute tillsammans, sjungit och pratat. Min mamma som var inne i huset hörde ljuden av raketer och ropade: ”Maher är där ute!”. Min bror sprang ut och letade och han hittade mig senare på sjukhuset. Den första operationen tog tio timmar.

Tiden efter operationen kände jag en stor desperation. Jag trodde att jag hade förlorat min fot, att jag aldrig skulle kunna promenera eller spela fotboll. Men bara några månader senare uppträdde jag i rullstol inför tusen personer på en stor teaterscen i Damaskus.

Sex månader efter skadan reste jag från Syrien. Jag lämnade min flickvän, kompisar, bröder. Jag lämnade ett helt liv. När jag kom till Sverige kördes jag direkt till sjukhuset där jag mötte min pappa. Han kom dit med pizza och vi kramade om varandra.

De första två månaderna i Sverige bodde jag på ett asylboende och de månaderna är de svåraste i mitt liv eftersom jag inte hade något att göra.

Livet nu är både bra och dåligt. Jag tror att det är bra för min framtid att jag är här och att jag kommer att få en bra utbildning och bli det jag vill, ögonläkare. Men jag har tre bröder i Syrien, många vänner och många minnen.

Jag tycker inte att det vore bra om det blir svårare för familjer att återförenas. Det finns många människor som väntar på uppehållstillstånd för att få träffa sin familj. Det finns människor som kanske har fru och tre barn i Syrien som lever mitt i kriget. De måste få flytta till Sverige. För unga killar som kanske bott med sin familj i 17 år och nu bor här ensamma är det jättesvårt. Jag tror inte man kan förstå det om man inte själv har gått igenom det.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag läser sällan tidningar själv, men när jag uppträdde i Folkets Hus här i Vänersborg skrev de om mig i tidningen. Jag hade rappat på arabiska. Det kändes jättekul att bli omskriven, att bli känd för något positivt. När jag tittar på bilden på mig tänker jag: Vad gör jag där?

Det är många människor i Vänersborg som känt igen mig och det gillar jag.

Jag upplever att ungdomarna på min skola är lite rädda för oss elever som kommer från andra länder. Jag vet inte varför det är så.

Gamla människor däremot, de gillar att prata med oss. De gamla är jättesnälla. Den som ser mig när jag är ute och går kommer se att jag haltar lite, det är sedan raketskadan. När gamla människor ser mig börjar de prata med mig – och frågar om det. De undrar om jag har ont i mitt ben och då berättar jag om hur jag blev skadad i Syrien. Det leder ofta till fler frågor. Jag blir alltid glad när jag ser en svensk gammal person, de har en sådan positiv energi.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Mahers låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här