Aterinvandring-Linn-Svartvit

Linn, 37 år

1979-1998
Födelse och uppväxt
Ämhult, Sverige
1998-1999
Arbete
London, England
1999-2006
Studier
Visby, Sverige
2006-2009
Arbete
Cork, Irland
2009
Arbete
Västervik, Sverige
2010-2014
Anknytning, arbete och studier
Providence, USA
2014 –
Återvändande
Växjö, Sverige

”När jag råkade säga fel bröllopsdatum blev de misstänksamma”

 

Min hemstad Älmhult är väldigt präglad av Ikea. Mina föräldrar arbetade där – och alla andras föräldrar också. Jag hade mitt första sommarjobb på kvalitetsavdelningen och det var till Ikeas glassbar vi gick efter skolan för att spana på folk eftersom det inte fanns några caféer i Älmhult.

 

Efter studenten flyttade jag till London. Jag jobbade på Selfridges och sålde kläder för Dolce Gabana. De brittiska kungabarnen gör sin julshopping där – och då stänger hela varuhuset. Jag minns hur vi stod och tittade med stora ögon när prinsarna passerade vår avdelning. Mitt år i London fylldes med jobb, fest och nya vänskaper. Det var som att jag hade en Bucket-list som jag började beta av, och den började med London.

 

Att gå på konstskola var nästa sak som stod på den där listan över saker jag ville göra. Jag gick en tvåårig konstutbildning i Visby tillsammans med en massa kreativa människor och höll på med måleri, grafik och videoinstallationer. När utbildningen var klar stannade jag kvar på Gotland och började plugga arkeologi. Jag gjorde hela tiden det jag kände för och tänkte att det andra – det ansvarsfulla vuxenlivet – kan vänta.

 

När jag tagit min examen i arkeologi och det var dags att börja arbeta upptäckte jag att det inte fanns så många jobb för arkeologer. Jag minns hur syokonsulenten på min gymnasieskola alltid sa: ”Det blir alltid bra om man läser det man är intresserad av.” Den devisen hade också väglett mig: jag hade gjort det jag var bra på och haft det roligt, men jag hade levt i min drömvärld. Plötsligt sprang jag rakt in i en vägg.

 

Även om arbetsmarknaden i Sverige såg dyster ut fanns det väldigt mycket jobb för arkeologer på Irland. Irland hade fått en stor summa pengar från EU för att bygga ut motorvägsnätet och i och med det fanns ett behov för utgrävningar. Det finns många historiska lämningar på Irland och de utgör en betydande inkomstkälla eftersom de lockar många turister. När man skulle dra tvåfiliga motorvägar över hela landet behövdes alltså många arkeologer. Vi var flera hundra som kom dit från olika länder för att jobba. Arbetet är väldigt fysiskt, det är tungt att vara ute och gräva. Men det är också otroligt häftigt att få lyfta på grejer som ingen har rört på hundratals eller till och med tusentals år. Strax efter att jag hade flyttat till Irland började jag jobba med en amerikansk kille som jag är gift med i dag. Vi flyttade ihop och jobbade med utgrävningar i nästan tre år.

 

År 2008 drabbades Irland hårt av den ekonomiska krisen. Plötsligt var inga människor ute på pubarna längre, det var som att luften gick ur en ballong. Många arbetskraftsinvandrare från Östeuropa reste hem; bilarna lämnades på flygplatsen och fick forslas bort. Jag tror att vi som kommit till Irland för att jobba visste att vi befann oss i en bubbla – och att vi skulle köra på tills den sprack. Samma kväll som jag och min sambo blev av med jobben bestämde vi oss för att gifta oss. Vi ville fortsätta vårt gemensamma liv och prova på att bo i USA.

 

Vi gifte oss i Boston år 2009. Jag åkte tillbaka till Sverige och nio månader senare fick jag visum för att åka till USA och ansöka om ett Green Card. Min man hade rest före mig till USA för att jobba och det fick jag många frågor om i passkontrollen. De undrade varför jag flög själv om jag nu var så lyckligt gift, och när jag råkade säga fel bröllopsdatum blev de misstänksamma. Jag togs in i ett rum där jag fick jag sitta med en rysk kvinna som skulle hälsa på sin son, och två palestinier som skulle på konferens i Boston. Männen från Homeland Security turades om att göra sig lustiga över oss, de skickade runt mitt pass och skrattade och insinuerade att den ryska kvinnan kanske var spion. Det var otroligt förödmjukande. Efter två timmar fick jag gå därifrån, men den kvällen glömmer jag aldrig.

 

Vi flyttade till ett hus i Providence, några mil söder om Boston och jag fick jobb som arkeolog på företaget där min man arbetade. Jag trivdes bra. Amerikaner är väldigt öppna och trevliga, och folk lever med en föreställning om att allt är möjligt, bara man vill. Det finns en sådan positiv kraft i det; idén om den amerikanska drömmen driver folk framåt. Men samtidigt finns det mycket negativt i USA, som rasismen och fattigdomen. Det var tydligt att den som är fattig inte har någon chans. Du kan jobba hur mycket som helst utan att komma någonstans, och utan att ens få ihop till hyran eller en sjukförsäkring.

 

Efter ett par år började jag studera på distans och tog en master i geografiska informationssystem vid Lunds universitet. Jag fick jobb hos en stor ingenjörskonsultfirma och arbetade bland annat med översvämningsanalyser av den amerikanska kusten.

 

Den amerikanska kulturen är väldigt jobborienterad. Cheferna på mitt jobb sa uttryckligen att det inte räckte att jag gav hundra procent, de krävde mer. Vi var sugna på att skaffa familj och jag förstod inte hur det skulle gå ihop med det tuffa arbetslivet. Dessutom är allt i USA väldigt pengadrivet och jag ville inte att mina framtida barn skulle fastna i den jakten. Därför valde vi att flytta till Sverige.

 

I USA fick jag möjligheten att snabbt komma i arbete, där vågar man satsa på någon som ännu inte har bevisat vad den går för. Men samtidigt är det också lättare att bli avskedad, och förlorar du jobbet så förlorar du sjukförsäkringen… När jag kom tillbaks till Sverige kunde jag ibland uppleva samhället som lite stelt och inrutat; man gör saker på samma sätt som man alltid har gjort och det finns en rädsla för att göra fel. Men det finns också en trygghet i det. Det är skönt att kunna slappna av och inte tänka på den där sjukförsäkringen.

 

Det bästa med att bo i Sverige är lugnet. Vi bor i centrala Växjö, men kan ändå enkelt ta oss ut i naturen. Som nybliven förälder uppskattar jag också den svenska föräldraledigheten: tio veckors obetald ledighet i USA jämfört med 18 månaders betald är en jättestor skillnad. Vi kan leva familjeliv här, och det är väldigt skönt. Nu letar vi hus och skulle gärna flytta ut på landet.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Jag tror att de flesta ser på migration som något behovsdrivet. Det var därför jag flyttade, för att jag behövde ett arbete. Att flytta utomlands har annars aldrig varit något självändamål för mig.

 

De flesta av mina vänner i Växjö kommer från andra länder, många har flyttat på grund av kärlek. Migration är ett samtalsämne som det inte går att undvika i de här sammanhangen och det pratas ofta om kulturkrockar. I USA är det vanligt att säga hej eller le när man möter någon på gatan. Jag har blivit van vid det, så nu för tiden brukar jag le mot dem jag får ögonkontakt med, men den ”tysta hälsningen” verkar oftast förvåna människor här i Sverige. Det är som att det är okej att säga hej till grannarna i trapphuset, men inte om man ses på gatan utanför…

 

I vårt svenska samhälle placerar vi människor på olika ställen så att ingen ska vara ett hinder för någon annans liv. Vi placerar åldringar på ålderdomshem och asylsökande på asylboende och tänker att nu är de omhändertagna. Men de känslomässiga och sociala behoven är inte tillgodosedda. Vi tror nog att vi är välkomnande för att vi erbjuder ett ordnat boende med nya Ikeamadrasser, men känner sig folk verkligen välkomna? Känner man sig sedd i ett samhälle där grannarna knappt hälsar utanför trapphuset?

 

Jag önskar att man i det offentliga samtalet pratade mer om mottagandet av dem som kommer hit. Även ordnade boenden riskerar att bli en slags förvaringsplats. Det behövs ett helt samhälle för att migrationen ska bli framgångsrik.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Linns låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här