Aterinvandring-Johanna2-Svartvit

Johanna, 36 år

1980-2000
Födelse, uppväxt och studier
Stockholm, Sverige
2001-2003
Studier
Sundsvall, Sverige
2003-2008
Arbete
Stockholm, Sverige
2008-2015
Anknytning & arbete
Berlin, Tyskland
2015 –
Återvändande
Stockholm, Sverige

”Mina första år i Berlin befann jag mig i någon sorts ständig förälskelse”

 

Jag kom på att jag ville bli journalist väldigt tidigt. När jag var runt tio år köpte jag en videokamera för mina sparpengar och spelade in teveprogram med mina kompisar. Vi gjorde nyhetsinslag om saker som hände lokalt i förorten. Dessutom gjorde jag egna tidningar med artiklar om min familj, min klass och mina lärare, och i gymnasiet var jag en av dem som drog igång skoltidningen.

 

Jag studerade till journalist i Sundsvall. Jag såg det som min chans att få uppleva en annan del av Sverige, eftersom jag anade att jag senare skulle flytta tillbaka till Stockholm där de flesta jobben finns. Utbildningen var jättebra och praktiken på TV 4 Mitt ledde till extrajobb under studietiden. Sista året flyttade jag till Stockholm för att göra praktik på Rapport och Aktuellt. Det ledde till jobb på SVT under flera år framöver, men nyfikenheten på andra delar av tevebranschen fick mig sedan att söka jobb på olika produktionsbolag. Jag började även frilansa lite för tidningar och lärde mig konsten att sälja in artiklar.

 

I Stockholm träffade jag min nuvarande man. Han utbildade sig till pilot, vilket ofta innebär att man får räkna med att bo några år utomlands. Många stora flygbolag har utbildningsprogram som leder till jobb inom deras koncerner. Eftersom min man pratar tyska funderade han på att flytta till Tyskland. Jag var inte alls lockad av det till en början, men så åkte jag på en jobbresa till Berlin och tyckte att staden var helt fantastisk …

 

Första gången jag var i Berlin var det svinkallt. Jag var där med en dokusåpaproduktion och vallade runt en massa trötta tonårsdansare som jag försökte göra teve av. Det är svårt att förklara, men det var någonting med Berlin som gav mig en sådan stark känsla av att trivas. Stämningen var så avslappnad. Under den här tiden levde jag i någon sorts Stockholmssnurr – jag var en typisk duktig flicka som gjorde karriär och kände en massa krav på mig. Många i Stockholm verkar ha upplevt samma sak: det finns en press kring vad man ska äta, hur man ska jobba, var man ska bo, hur man ska se ut … Det var så mycket jag kämpade med hela tiden. Jag var sugen på att bilda familj, men kände inte att jag kunde göra det i Stockholm. Mitt liv hade ingen balans. Men så åkte jag på den här resan till Berlin och upplevde ett sådant lugn. Folk såg olika ut och verkade okej med det. Hela staden var så kontrastrik. Ingen stadsdel är den andra lik, arkitekturen är varierad, och människorna likaså. Det är en storstad på ett annat sätt än Stockholm, vilket gör att den blir mer tillåtande.

 

När jag kom hem sa jag till min man att jag kunde tänka mig Tyskland – om vi hamnar i Berlin. Ett par år senare sökte han till Lufthansa-koncernen genom deras utbildning och fick jobb för German Wings, ett dotterbolag till Lufthansa. Och då flyttade vi.

 

Mina första år i Berlin befann jag mig i någon sorts ständig förälskelse i staden. Det finns en kultur där som handlar om att allt är möjligt, många kommer dit för att följa en dröm – skriva den där romanen eller bli konstnär. Det innebär att en del av det som visas på de konstnärliga scenerna inte är särskilt bra. Men jag gillade det. Det viktigaste var inte vad människor presterade utan att de provade. Jag jobbade som journalist och skrev bland annat om Berlin för Aftonbladet Resa. Mitt jobb var att beskriva staden, att iaktta den och att vara kär i den. Det blev en stor del av min identitet. Vi bodde i en sekelskifteslägenhet på den punkigaste gatan i området Friedrichshain mitt emot ett ockuperat hus. På mornarna brukade jag stå vid fönstret och titta på de nya politiska budskapen som dykt upp på flaggor och banderoller under natten. Min romantiska dröm om Berlin besannades.

 

I mina artiklar skrev jag om allt som var fantastiskt med Berlin, men det fanns också en annan sida: en vardag där jag ofta var ensam med våra två barn och kämpade för att förstå systemet och lära mig språket. Att få nya kompisar tar energi, att dessutom göra det på tyska var helt utmattande. Det är en enormt stor utmaning att lära sig ett nytt språk och den har så många lager. Först handlar det mest om att göra sig begriplig. Därefter kommer vardagsruljangsen. Man måste kunna läsa och förstå alla formella brev från banken och försäkringskassan, och man behöver kunna fylla i alla möjliga blanketter – det är väldigt mycket blanketter i Tyskland. Sist, men inte minst, gäller det att på haltande tyska bygga relationer. Även när jag talade språket flytande och hade tyska vänner jag älskade fanns det ett lager som jag inte nådde fram till. Jag kunde aldrig ha de där riktigt stimulerande samtalen, språket stod i vägen. Att prata ett språk obehindrat ger en helt andra möjligheter att vara den man är.

 

Trots kärleken till Berlin hade jag och min man en känsla av att vi någon gång skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag hade några vintrar då jag tyckte att det var lite väl slitigt att vara ensam så mycket med barnen när min man var ute på flygningar. Och dessutom var det jobbigt att sälja in texter från Berlin. Jag ville fortsätta som journalist, men såg ingen möjlighet för mig att fortsätta utvecklas om vi inte flyttade tillbaka.

 

Vi började diskutera om vi ville att våra barn skulle bli svenskar eller tyskar. Inte för att det skulle vara något fel i att bli tysk, men jag längtade efter att ha samma referensramar som mina barn. En del av att vara invandrare är att vara ensam i sina referensramar, och det kan påverka en mer än man tror. Det var en sorg för mig att jag skulle känna så även gentemot mina barn. För mig handlar de där referensramarna om väldigt subtila saker, som hur folk beter sig, pratar, tänker, reagerar… Sådant ville jag dela med barnen. Jag ville inte heller att de skulle behöva känna sig rotlösa. Jag är väldigt familjeorienterad – mina rötter handlar mycket om min stora släkt – och jag ville ge barnen möjligheten att skapa nära relationer till sina släktingar.

 

Att bestämma sig för att flytta var fruktansvärt jobbigt. Det var som en skilsmässoprocess, och den pågick i ett halvår. Jag vet inte hur många tankekartor jag gjorde med för- och nackdelar. När vi åkte runt i Stockholm och letade efter någonstans att bo hittade vi inget som tilltalade oss. Tanken på att lämna de myllrande kvarteren i Friedrichshain med veckomarknader och clowner i lekparkerna tog verkligen emot. Men när vi väl flyttade hit blev det väldigt bra. I dag bor vi nära min mans syster. Våra barn har fått en jättestor familj och leker ofta med sina kusiner. Efter bara några veckor i Sverige fick jag mer jobb än vad jag kunde ta mig an. Då insåg jag hur mycket jag hade jobbat i Berlin och hur lite jag hade fått tillbaka. Det är mycket lättare att få det att rulla på som frilansare när man är på plats och kan nätverka på ett annat sätt.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet:

 

Jag tycker att det talas för lite om vilken energi och kraftansträngning det krävs för att lära sig ett nytt språk. Det saknas en förståelse för det. I det offentliga samtalet pratar man väldigt mycket om att människor ska integrera sig och anpassa sig. Men vad det faktiskt innebär är inte så enkelt att förstå om man inte själv har befunnit sig i samma situation. Att helt byta miljö, språk och sammanhang innebär en rejäl kraftansträngning. Om man dessutom har ett bagage som kanske innehåller trauman måste det vara hundra resor värre. När vi flyttade till Tyskland var vi lyxinvandrare på alla sätt. Vi kom med Bullerby-romantik från Astrid Lindgren-världen. Folk ville bli kompis med oss och undrade hur vi som kom från fantastiska Sverige kunde flytta till Tyskland. Det var en helt annan situation för oss än för många andra; ändå var det svårt och tog mycket energi att inte höra till. Min egen erfarenhet som migrant har gett mig en större respekt och förståelse för dem som har lyckats lära sig svenska. Jag är full av beundran för alla som har lärt sig svenska, inte minst de som har ett modersmål med en helt annan språkstam.

 

Något jag har tänkt mycket på är hur oändligt viktigt det är vilka ord vi journalister använder när vi skriver artiklar som på något sätt handlar om invandringen till Sverige. Och hur vi vinklar! Att migrationen ständigt kopplas till ord som “problem” och “arbetslöshet” gör mig deprimerad – den innebär ju så oändligt mycket positivt också! Berlin hade till exempel inte varit en ens hälften så intressant och spännande stad om den inte var så otroligt mångkulturell.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Johannas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här