Anknytning-Jia-Svartvit

Jia, 28 år

1988–2004
Födelse, uppväxt, studier
Heilongjiang, Kina
2004–2009
Arbete
Shenzhen, Kina
2009–2012
Studier och arbete
Damaskus, Syrien
2012–2015
Arbete
Huizhou, Kina
2015–
Anknytning
Vänersborg, Sverige

”Barn och föräldrar måste få vara tillsammans”

 

Efter min utbildning började jag jobba med bokföring och försäljning på olika internationella bolag. Via ett av dem kom jag i kontakt med en affärsman från Dubai och jag började ta hand om hans affärer i Kina. Under tiden jag jobbade för honom träffade jag min nuvarande man. Han är från Syrien och arbetade på ett företag från Qatar.

 

Efter några år i Kina ville han åka tillbaka till Syrien – ett land jag inte visste något om. Men jag litade på honom och tänkte att jag åker för att se vad jag kan göra där. I Kina har vi ett ordspråk som säger att om du gifter dig ska du följa din man vart han än går. Och det gjorde jag.

 

Mitt första intryck av Syrien var att allt var annorlunda. Språket. Människorna. Gatorna. Byggnaderna. Jag såg det som ett äventyr. Människorna jag mötte var väldigt trevliga och gästvänliga.

 

Mina första två år i Syrien lade jag allt fokus på att lära mig arabiska. Det var inte särskilt svårt. Jag var otroligt fokuserad och jag är en person som fullföljer det jag väl har bestämt mig för att göra.

 

Efter språkstudierna fick jag jobb som översättare på den syriska nyhetsbyrån SANA. Vi hade ett bekvämt och trivsamt liv före kriget och jag kände mig väldigt trygg. I Kina hade jag blivit av med min handväska upprepade gånger ute på stan. Jag oroade mig aldrig för att något sådant skulle hända när jag gick längs Damaskus gator.

 

När kriget kom ville jag inte lämna Syrien. Det var där jag hade mitt liv och jag hoppades att kriget snart skulle ta slut. Oroligheterna i Tunisien, Libyen och Egypten gick över relativt fort och jag trodde att det även skulle gälla Syrien. Vi hörde bomber och skottlossning dagligen och våra fönsterrutor krossades. Ändå ville jag inte åka. Men min man var mån om att jag skulle vara i säkerhet och jag reste därför tillbaka till Kina. Eftersom jag räknade med att snart kunna återvända hade jag lämnat allt, men strax efter det att vi åkte från Syrien stängdes flygplatsen i Damaskus. Vi hann med det sista planet.

 

I Kina föddes vårt första barn. När han var sex månader gammal tog sig min man till Sverige. Som tur var hade jag min mamma hos mig.

Jag ansökte om familjeåterförening vid ambassaden i Peking och fick komma på intervju redan en månad senare.

 

Jag minns den första tiden utan min man som väldigt utmattande. Vår son behövde sin pappa. Och jag behövde min man. Jag var trött och orolig, och funderade på om människor behandlade honom väl. Han försäkrade mig alltid om att allt var bra.

 

När min son och min man sågs efter det första avskedet hade det gått över ett halvår. Min son, som då var runt året, brukade vara avvaktande mot främlingar men när han såg min man sprang han genast emot honom.

 

Jag tycker att det är fruktansvärt att möjligheterna till familjeåterförening minskar. Barn och föräldrar måste få vara tillsammans. Att resa på ett säkert sätt för att återse sin familj gör det möjligt för människor att behålla sin värdighet. Eftersom jag och min son kom till Sverige genom familjeåterförening kunde vi flyga hit utan att vara oroliga för att något otäckt skulle hända på vägen. Här i Sverige har jag hört många berättelser från människor som kommit med de så kallade dödsbåtarna. De gav sig ut på resan för sin familjs skull, för att kunna återförenas med barnen och ta hand om dem.

 

Människor kommer hit med energi, kompetens och kraft som kan användas för att skapa något positivt i det nya landet. Men om de inte får återse sin familj kommer glöden att kvävas. Utan familjen – vad har de då? Som kvinna och mor vädjar jag att inte göra det svårare för människor att återse sin familj.

 

Viktigast för mig i mitt liv är att ta hand om mitt barn, lära mig språket, lära känna landet och hitta ett jobb – det är jätteviktigt för mig. Förhoppningsvis kan jag fortsätta inom handelsbranschen. Jag kommer att hitta min väg.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Det pratas mycket om siffror: ”Si och så många personer kommer till Sverige eller till Tyskland”. Jag tror att det är på grund av allt fokus på siffror som reglerna nu stramas åt.

 

Jag tror att vi behöver prata om migration på ett mänskligare sätt: hur man kan hjälpa till och göra det lättare för människor att bli en del av det här landet? Jag tror också att man behöver snabba på processen så att människor kan påbörja sina liv fortare och göra positiva saker för det här landet. Som man sår får man skörda. Om man planterar något dåligt kanske inget växer upp, men om man planterar något gott kommer du få ännu mer av det goda.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Jias låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här