Aterinvandring-JanHenrik-Svartvit

Jan Henrik, 57 år

1959-1982
Födelse, uppväxt och arbete
Västerås, Sverige
1982-2009
Studier och arbete
Uppsala, Sverige
2009-2015
Arbete
Aberdeen, Skottland
2015 –
Återinvandring
Löttorp, Borgholm, Sverige

”Det kändes som att Sverige blivit ett främlingsfientligt land som jag inte kände igen”

 

Mina första år bodde jag i lägenhet i Västerås, senare i radhus och så småningom i villa. Det var min far som gjorde klassresan; slaktaren från Falun som läste till ingenjör på Hermods och klättrade på karriärstegen på elektronikföretaget ASEA. Min uppväxt var ganska idyllisk på många sätt. Jag gick med i Scouterna, var ute i naturen och tältade oavsett årstid. Både jag och min bror blev fågelskådare i tidig ålder.

 

När jag tänker på hur det var under min barndom på 1960-talet känns det modernare än det nutida Sverige. Det kom nya tekniska innovationer, folk fick mer semester och nya möjligheter öppnades – framförallt var det väl den där framtidstron som farsan och hans generation hade som smittade av sig. Man tänkte att saker skulle lösa sig. I dag har samhället blivit så konservativt; gamla tiders idéer har kommit tillbaka. De sociala skillnaderna har blivit större, det finns fattiga människor i landet igen, alla har inte råd att gå till tandläkaren… Det känns som att vi har glidit tillbaka till tiden före kriget rent socialt och ekonomiskt.

 

När jag var liten var jag till en början inte alls intresserad av skolan. Men jag gillade rasterna och alla kompisar. Mina idoler var indianerna och de gick inte i skolan, så varför skulle vi göra det? Det var först när jag började på humanistisk linje på gymnasiet som det vände – det blev roligt med själva lektionerna och att läsa läxor.

 

På högstadiet började jag lyssna mycket på musik. Brorsan hade hittat ett radioprogram som hette ”Mera blues” och med det öppnade sig en ny värld för mig. Bluesen var så rak och äkta. Efter att ha köpt en skiva av Peps Perssons blev jag så förtjust i munspel att jag köpte mig ett och lärde mig att spela.

 

Efter lumpen spelade jag i ett bluesband i Västerås och vi turnerade i Mälarområdet. Jag arbetade på dagarna och repade på kvällarna. Först jobbade jag på förskola och funderade på att bli förskolelärare, det var rätt populärt på 1970-talet. Men alla kvinnor jag träffade inom yrket verkade vilja göra klart för mig att förskolan var deras arbetsplats och att killar inte hade där att göra. Så jag tänkte att jag fick göra som alla andra män i Västerås – börja jobba på Asea.

 

Några år senare blev jag övertalad av en kompis att börja plugga i Uppsala. Jag upptäckte att man kunde studera arkeologi och det var en utbildning som kändes som gjord för mig. Jag fick bejaka mitt naturintresse och sätta saker i ett kulturhistoriskt perspektiv. Jag gillade kombinationen av teoretiska studier och möjligheten att vara ute i fält och gräva.

 

Jag skrev min c-uppsats om järnåldersbyar på Öland, och blev sedan antagen till doktorandutbildningen. Min avhandling handlade om Ölands bebyggelse från 200-talet till 1300-talet efter Kristus. Men på grund av en allvarlig cykelolycka tog det lång tid för mig att bli klar med min avhandling. År 2006 disputerade jag och tre år senare fick jag en postdoc-tjänst i den skotska staden Aberdeen.

 

En person jag kände på universitetet i Aberdeen berättade att min komptens var eftertraktad på universitetet där. Tack vare forskningsanslag från Vetenskapsrådet, och senare även pengar från universitet, kunde jag arbeta i Aberdeen i nästan sex år. Det första året bodde jag där själv, sedan flyttade min sambo dit.

 

Tanken på att bo och jobba utomlands hade aldrig slagit mig tidigare. Men så fort jag flyttat till Skottland tänkte jag att det var det bästa jag gjort i mitt liv, och så känner jag fortfarande. Aberdeen är en gammal hamnstad med stora rederier, en typisk arbetarstad som med tiden fått två universitet. Den känns som en kombination av Göteborg och akademikerstad, en märklig mix. Min forskning i Aberdeen handlade om att jämföra utvecklingen av järnålderbyar i Skandiavien och på de brittiska öarna, och det gick att dra sådana fantastiska paralleller. Människorna i Sverige och i Skottland måste ha tänkt på samma sätt när de organiserade jordbruksmarken, de måste haft samma idéer om hur vardagen skulle gestalta sig. Varenda dag kände jag: det här är så jäkla roligt!

 

Universiteten i Skottland upplevde jag som mycket roligare att jobba på än de lite unkna svenska universiteten. Jag trivdes visserligen i Uppsala, men det är mycket mer internationellt i Skottland. Alla som jobbade på vår institution kom från andra länder och på de andra institutionerna på universitet var det precis likadant.

 

I Aberdeen finns många högutbildade människor från afrikanska länder och många människor från Polen och Italien. Integrationen verkar ha fungerat mycket bättre där än i Sverige. Här buntar man ihop alla som kommer utifrån på några enstaka platser där det aldrig blir några möten mellan gamla och nya invånare. I Skottland finns det naturliga mötesplatser överallt. Jag träffade folk från alla möjliga kulturer på universitet, puben eller när jag var ute i naturen. Människor hälsade och pratade, det fanns inte samma rädsla och blyghet som i Sverige. Sättet att umgås på är enklare i Skottland – människor med olika sociala och kulturella bakgrunder går ut på samma ställen. Och man umgås över åldersgränserna på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige.

 

Tjänsten i Skottland var tidsbegränsad, det var därför vi kom tillbaka. Vi fick tag på ett hus att hyra i närheten av Böda. Jag har alltid velat bo på Öland, ändå kändes det lite tragiskt att flytta från Aberdeen. Det kändes som att Sverige hade förändrats under tiden jag varit borta, eller hade jag bara fått sådana perspektiv på mitt land att jag såg det med andra ögon? Jag reagerade mest på de politiska diskussionerna; det kändes som att Sverige blivit ett främlingsfientligt land som jag inte kände igen. Det verkade finnas en osäkerhet, en generell rädsla, som jag inte kommer ihåg fanns innan jag flyttade. Det var som om samhället hade blivit mer inskränkt.

 

Längtar tillbaka gör jag fortfarande ibland, även om jag trivs på Öland. Om jag fick en tjänst i Aberdeen skulle jag flytta dit direkt. Jag saknar universitetsmiljön, seminarierna och kollegorna. Just nu söker jag forskningsanslag, är involverad i ett dokumentärfilmsprojekt och får lite småjobb från länsstyrelsen. Jag utbildar guider och har hjälpt till att göra skyltar till fornlämningar. Jag har blivit van vid att leva så här och hålla på och söka forskningsanslag. Kanske får jag ingen fast tjänst innan jag går i pension, men med lite tur så…

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

När jag tittade på SVT Play i Skottland och lyssnade till debatten upptäckte jag att kära gamla ”Svedala” snabbt hade förändrats till ett främlingsfientligt land, där man blivit rädd för att hjälpa behövande. Så upplevde jag inte att det var i Skottland. När jag kom dit och började jobba fick jag alla förmåner samma dag: gratis sjukvård, gratis tandläkare, gratis medicin på apoteket. Allt det fick jag direkt för att jag bodde i Skottland och betalade skatt där. Det kändes väldigt fint i jämförelse med den debatt som förs i Sverige om vilka människor som ska få den här typen av sociala förmåner.

 

Vi pratar väl mest om flyktingar – om de som migrerar på grund av krig och socialt elände. Den andra migrationen pratas det mindre om, men efter Brexit har det blivit en debatt om en annan migration och om vilka konsekvenser ett EU-utträde får för exempelvis svenskar som jobbar i England. Det är något jag tror att vi kommer att prata mer om.

 

Restriktionerna som USA införde är ett annat exempel på hur väsentliga hinder har satts upp för rörelsefriheten. Det blir svårare för människor att röra sig över gränser för att exempelvis jobba eller besöka någon – och det här är något som jag tror absolut kommer att avspegla sig i det offentliga samtalet om migration. Kanske är det denna fråga som kommer att dominera debatten framöver.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Jan Henriks låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här