Skyddsbehov-Hoodo-Svartvit

Hoodo, 18 år

1998-2012
Födelse och boende under uppväxten
Hargeisa, Somalia
2012
På flykt
2012–
Skyddsbehov
Stockholm, Sverige

”Ingen kan räddas och såväl media som vuxna människor skyler över och förtiger frågan”

 

Föreställ dig att någon skär i ditt underliv, utan någon som helst bedövning. Föreställ dig smärtan som uppstår när rakbladet tränger igenom underlivets vävnad. Föreställ dig smärtan av att få ditt underliv stympat.

Tjejer som blivit utsatta för könsstympning bär med sig minnena för alltid. Klippet i underlivet, den efterföljande smärtan, oförmågan att kissa, sitta och röra på sig. De som blivit offer för detta ingrepp beskriver hur deras barndomslekar byttes ut mot blod, infektioner och handlingsförlamning. Förutom alla fysiska komplikationer som uppstår efter en könsstympning finns också en obearbetad känsla som lever vidare inom dessa unga tjejer. Denna känsla tynger mig och varje somalisk tjej som blivit offer för detta brutala ingrepp. Alla vet att det är precis så, men ingen pratar om det – vare sig före eller efter ingreppet. Vid femton års ålder ska det bara vara ”fixat”. Alla familjer gör det mot sina döttrar. Ingen ges något val och ingen har rätt att säga ”nej tack”.

Om en mor bestämmer sig för att inte utsätta sin dotter för könsstympning kommer hon att mötas av motstånd. Det kan röra sig om påtryckningar, förföljelse och trakasserier av familjemedlemmar och släktingar som helt enkelt inte accepterar hennes val. Det är inte ovanligt att dottern blir könsstympad utan moderns tillåtelse och utan hennes vetskap. Den enskilda modern har inte makten att vägra. För dessa mödrar blir den enda utvägen att se till att flickan får fly till ett annat land och söka säkerhet där. Jag vet vad jag talar om när jag säger att detta kräver en enorm styrka.

Könsstympningen är en gammal tradition som förts vidare från generation till generation i över 2000 år. Det är en sedvänja som drabbar många tjejer i flera afrikanska länder som exempelvis Eritrea, Etiopien, Egypten, Sudan, Nigeria och Uganda. Ingen kan räddas och såväl media som vuxna människor skyler över och förtiger frågan. För mig och andra utsatta tjejer har det varit otroligt betydelsefullt att få komma till Sverige och få sina rättigheter respekterade. Att få höra att könsstympning är fel. Könsstympning är förbjudet i Sverige men samtidigt sätter det inte stopp för den brutala sedvänjan. När det är dags för döttrarna att ”klippas” skickas de bara iväg utomlands och efter tre månader får de komma tillbaka när de kan gå igen.

Precis som i mitt fall konfronteras många tjejer för första gången med den medicinska aspekten av könsstympningen när de kommer till Sverige. Genom tillgången till svensk sjukvård får man information om vad som faktiskt hänt med ens kropp. Man lär sig begreppen G1, G2 och G3 som motsvarar nivån på könsstympningen: om de har klippt lite, halva eller hela deras könsorgan

Att jag har fått skydd här i Sverige ger mig modet att inte längre tiga om vad vi tjejer utsätts för. Jag tycker även att det är viktigt att vidga frågan om skyddsbehov. Nästan hela befolkningen i Somalia behöver skydd. Det fanns en tid när man kunde gå ut på kvällen med vänner och bara skratta och ha kul tillsammans, men situationen har förändrats. I dag dör säkert 100 personer varje dag. De flesta medborgarna har bara två alternativ: att stå emot Al Shabaab och utsätta sig själv och sin familj för dödshot, eller ansluta sig och dö i striderna. Det spelar ingen roll om man är under 18 år. Det finns inget myndighetsskydd, ingen polis, ingen säkerhet. Blod spills varje dag, övergreppen mot kvinnor är utbredda och fattigdomen skapar utrymme för hjärntvättning. Om du inte går i skolan eller arbetar kan erbjudandet från Al Shabaab framstå som enda vägen framåt, men i själva verket rekryteras du bara för att hjälpa de stridande grupperna att överleva, vilket sker på bekostnad av ditt eget liv. Vad som händer i verkligheten kommer inte ut eftersom Al Shabaab styr medierna i Somalia. Det rapporteras till exempel att säkerhetsläget har blivit bättre, men det stämmer inte. På vissa ställen i innerstäderna, som runt flygplatsen och parlamentsbyggnaden är det något säkrare, men det är inte allmänheten som bor där eller som kommer dit. Det är en liten överklass och turister.

Om migration i det offentliga samtalet

Jag fick snabbt lära mig att jag var ”ett ensamkommande asylsökande barn”. Nu har det gått nästan tre och ett halvt år sedan jag kom, men jag blir inte av med den etiketten, oavsett vad. Jag har inget emot ordet i sig och jag skulle bli glad att kallas invandrare om ordet hade en positiv värdeladdning, men ofta används både invandrar- och ensamkommande barn-begreppet på ett negativt sätt. När det pratas om mig som om jag vore en av 2000 nya asylsökande eller som en invandrare gör det ont. Jag skulle aldrig kalla någon en invandrare. Ordet har blivit smutsigt och jag känner mig utanför när media använder ordet. När det rapporteras om något nytt attentat vänds anklagelsen ofta direkt mot invandrare och muslimer. Efter ett nytt dåd som får medial uppmärksamhet dröjer det inte länge förrän jag märker att folk tar avstånd även från mig – som om jag hade något med det hela att göra. Medias negativa rapportering om invandrare gör också att jag sällan vågar prata om den särbehandling jag själv utsätts för. Jag önskar media kunde rapportera om några bra saker som förknippas med ”invandrare”, vilket skulle kunna sprida positiva uppfattningar som ett komplement till allt negativt.

Vad innebär det att behöva fly sitt hem? Jag kom inte hit för att jag ville få ett lyckligt liv i Sverige. Om det hade varit i Somalia som det är i Sverige hade jag aldrig kommit hit. Det är lättare att förstå det som syns snarare än det som hörs, men man kan inte förstå på riktigt vad som tvingar människor på flykt genom att koppla in en usb-sticka i datorn eller bläddra runt på tv:n. På det sättet får människor bara berättelser och siffror, inte känslan och förståelsen för hur det är att bli våldtagen och dödad. Den som aldrig behövt fly måste föreställa sig och känna att den som kommer hit kanske är en pappa till söner och döttrar som har dödats i striderna eller en mor som har våldtagits. Kan en människa känna smärtan när handen klipps av eller föreställa sig hur det är att se sin bror dödas och sin syster våldtas? Vad som behöver förstås låter sig inte styras av hjärnan, det måste kännas i hjärtat. Det handlar om människoliv – inte siffror. Människor måste prata direkt med varandra och sluta räkna siffror, annars blir det bara berättelser och nummer.

En kvinna frågade mig var jag kommer ifrån. Hon vägrade acceptera mitt svar: att jag är svensk. Som jag ser det kommer förändring av att vi börjar tänka utifrån ett större samhällsperspektiv. Varje individ måste betraktas som en medmänniska, som din bror och din syster, oavsett om han eller hon bär en vit eller svart tröja. Ibland behöver ens medmänniskor hjälp. Jag var bara fjorton år när jag tog mig själv till Sverige från mitt hemland. Jag var nog modigare än många fjortonåringar i Sverige, men jag hade aldrig varit utan mina föräldrar och just då behövde jag en extra hand. I morgon kanske det är du.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Hoodos låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här