Dorothea_ny

Dorothea, 26 år

1990-2006
Födelse och uppväxt
Bremen, Tyskland
2006-2007
Studier
Katrineholm, Sverige
2007-2009
Studier
Bremen, Tyskland
2009-2010
Studier
Greifswald, Tyskland
2010-2011
Studier och arbete
Uppsala, Sverige
2011- 2013
Studier
Norrköping, Sverige
2013-2016
Studier och arbete
Linköping, Sverige
2016-
Studier
Lund, Sverige

Jag vill kunna rösta i landet där jag bor

När jag var barn semestrade min familj ofta i Skandinavien och min bild av Sverige har nog präglats av dessa tidiga sommarminnen: en Astrid Lindgren-idyll med röda stugor, sjöar och en massa skog.

Jag är uppvuxen i Bremen, en väldigt vacker gammal Hansastad i norra Tyskland. Där finns mycket att se, men eftersom man alltid är hemmablind var det först när jag kom tillbaka som jag upptäckte hur fantastisk domkyrkan är och vad fint det är i Gamla stan.

Jag har alltid vetat att jag vill resa – det smittar ju av sig när ens föräldrar tycker att det är det bästa som finns. Vi har aldrig haft någon dyr teve eller något sådant, utan vi har rest. Och jag är så tacksam för det.

När jag var 16 år flyttade jag till Sverige som utbytesstudent. Efter alla semestrar här hade jag en positiv bild av landet och jag ville gärna lära mig ett nytt språk. Mina värdföräldrar hade en hästgård utanför Katrineholm. Eftersom jag red och tyckte mycket om hästar blev det en bra matchning; det första svenska ordet jag lärde mig var grimma.

Efter att ha tagit studenten i Tyskland studerade jag engelsk lingvistik och tysk litteratur. Det var kul, men inget jag kände att jag skulle ha någon användning för längre fram. En av mina kompisar berättade att han skulle flytta till Uppsala och plugga kulturantropologi. Jag skickade också in en ansökan och kom in. Hemma i Bremen hade jag precis flyttat hemifrån, så jag och mina föräldrar hyrde ett gigantiskt släp, packade in alla mina saker och tog färjan till Sverige.

Min kompis och jag delade studentlägenhet, vilket var skönt med tanke på att jag inte kände någon annan. Efter en månads studier kände jag mig osäker på vad utbildningen skulle leda till, och jag var mer intresserad av samhällsfrågor och politik. Därför tog jag ett jobb som personlig assistent och sökte sedan till Pol Kand-programmet vid Lindköpings universitet.

Att hitta lägenhet i Linköping var inte så lätt som jag trodde. Det är något jag fortfarande tycker är konstigt med Sverige – att det ska vara så svårt att hitta en hyreslägenhet. Jag förstår inte riktigt varför man inte tar itu med bostadsbristen. I Tyskland fungerar det bättre och där bor 85 miljoner människor! Att jag inte hade ett svenskt personnummer försvårade situationen än mer. Så fort du ska skriva på ett kontrakt eller teckna avtal i Sverige, för att till exempel skaffa mobilabonnemang eller ställa dig i bostadskö, blir det mycket enklare med ett svenskt personnummer. För mig tog det två år att få.

På grund av svårigheterna att hitta boende flyttade jag ihop med en av mina bästa vänner i Norrköping. Att bo där och plugga i Linköping var inga problem, det gick gratis bussar för studenter. Redan första veckan i Linköping träffade jag min nuvarande pojkvän – han var min fadder under nollningen. Han bodde i Linköping och efter ett år i Norrköping lyckades jag också få en lägenhet där.

Innan jag började studera i Linköping hade jag ingen aning om att nollning var en så stor grej i Sverige. Jag hade hört talas om det, men visste inte att det var en tvåveckorsgrej med inslag som ”fulvinsbrännboll”. Första dagen fick vi ta på oss en jätteful, knallrosa tröja – så jag behövde inte oroa mig över vad jag skulle ha på mig. Nollningen var en tid med mycket lekar och många sittningar, alltså middagar med andra studenter. Det var ett bra sätt att hitta vänner; man kom varandra nära väldigt fort.

Tre år på universitet flög förbi och plötsligt stod jag där och undrade vad jag skulle göra. För att komma fram till det, och för att spara pengar, tog jag ett sabbatsår. Jag jobbade på Burger King, vilket kanske inte var jättebra för mitt cv, men jag ville bara ha en paus.

Efter mitt sabbatsår sökte jag in till olika masterprogram och kom in på mitt förstahandsval i Lund. Och det känns verkligen som att jag har hittat rätt. Jag trivs bra med staden och med min utbildning i globalisering och internationella relationer. Att jag trivs så bra beror till stor del på människorna här. Jag och mina klasskompisar ses varje dag; vi spelar spel och lagar mat tillsammans. Bland eleverna på utbildningen finns 32 länder representerade, vilket är en jättestor tillgång. Man får så många olika perspektiv på saker och ting. Någon från Etiopien och någon från Nederländerna kan till exempel ha helt olika sätt att se på utvecklingsbistånd. Studenterna utanför EU har ibland en annan, mer positiv syn på EU än vad studenterna inom unionen har. Vi som har förmånen att få plugga gratis och flytta hur vi vill tar det lite för givet.

Jag vill jättegärna stanna i Sverige och jag tänker ansöka om svenskt medborgarskap; jag vill kunna rösta i landet där jag bor. I framtiden vill jag jobba med mänskliga rättigheter på något sätt. Kanske vore det roligt att bo utomlands en tid – Sverige känns redan som hemma. Jag vill se mycket av världen och hitta ett jobb som jag trivs med.

 

Om migration i det offentliga samtalet:

 Det offentliga samtalet om migration präglas till stor del av fördomar och trångsynthet. När människor i allmänhet pratar om migration menar de ofta ”asylsökande” – och så stoppar de alla i samma fack och pratar negativt om något som egentligen kan vara en stor tillgång. Generellt är det för mycket tyckande och inte så mycket fakta. Det finns många skitsidor på nätet där folk bara tycker en massa. Självklart ska man kunna kritisera och förbättra saker relaterade till migration; men då borde man snacka åtgärder och förbättringsförslag istället för att hänge sig åt populism. Jag önskar en mer konstruktiv och lösningsfokuserad debatt.

Jag tror att migration är något som kommer att gynna både Sverige och Europa, men tyvärr upplever jag att folk är väldigt negativt inställda. Det talas mer om migrationens negativa bieffekter än om dess fördelar. När några få beter sig dåligt eller begår brott så får det för stora proportioner.

Jag tycker dessutom att vi talar om ämnen relaterade till migration i allt för abstrakta termer. Vi pratar om integration, att människor ska integrera sig i det svenska samhället, men vad betyder det?

När media rapporterar om maten på äldreboenden kan man i den efterföljande diskussionen få intrycket av att kommunerna tar pengar från ålderdomshemmen så att de äldre ska äta nudlar, för att servera asylsökande en trerätters middag. Den typen av diskussioner upplever jag som väldigt förenklade och populistiska.

Jag önskar att mer fokus låg på det positiva som invandring kan innebära, exempelvis i ljuset av att det föds för få barn i Sverige och att det råder brist på ingenjörer och sjukvårdspersonal.

Migration i sig behöver inte nödvändigtvis vara något positivt – egentligen handlar det ju bara om att folk flyttar från ett land till ett annat – men jag tycker att vi borde prata mer om hur samhället kan gynnas av det. Bara detta att ta del av nya perspektiv och nya kulturer kan göra att folk vidgar sina vyer och kanske inte har så bestämda åsikter om vad det innebär att vara svensk. Att vara svensk kan vara lite hur som helst. Jag känner mig som svensk, för att jag pratar språket och känner mig som en del av samhället. Men mitt sätt att vara svensk kanske är annorlunda än den som är född och uppvuxen här, eller den som har en migrationsbakgrund flera generationer tillbaka.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Dorotheas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här