AnonymMan-Svartvit

“Antonio”, 20 år

1996–97
Född och uppvuxen
Kabul, Afghanistan
1997–2010
Boende
Goldare, Afghanistan
2010
På flykt
Iran, Turkiet, Grekland,Italien, Frankrike, Tyskland, Danmark
2010–
Skyddsbehov
Lund (3 månader), Ludvika (9 månader), Borlänge, Sverige

”Viska inte i mitt öra. Ta upp mikrofonen och prata med mig
om du har något att säga”

”Om jag hjälper dig i dag hjälper någon annan mig i morgon”, står det i
Koranen. Mamma lärde oss att läsa Koranen, och det här är vad religionen lär ut:
att hjälpa folk, inte att döda varandra som vi ser nu.

Jag flydde mitt hem för det fanns ingen säkerhet där, framförallt inte för oss
ungdomar. När jag kom till Sverige upplevde jag en annan osäkerhet. Jag visste inte
vad som skulle hända eller om jag skulle få stanna; det var ett tufft läge. Jag
träffade elaka människor. Jag kunde inte språket, jag hade inga vänner,
ingen familj, inga släktingar och jag fick inte den hjälp jag behövde. På
asylboendet kändes det som ett fängelse. Jag sov inte på natten och jag var
inte bekant med det nya samhället.

Mitt nya liv började i Borlänge. Jag bytte miljö och asylboende. Vändningen
kom med breakdance. På rummet röjde jag undan möblerna och tränade och
tränade. Jag följde videklipp i mobilen. Genom träningen lärde jag mig att
släppa tankarna. När jag kom till Ludvika lärde jag mig att rappa. Första
låten jag skrev handlar om när man fastnat i livet.

Jag vill lära mig språket bättre och lära mig psykologi. Helst skulle jag vilja
åka till andra länder. Nu blir det hela tiden samma sak; komma hem själv,
laga mat själv. Ensamheten tär och tankarna maler. Varför tvingades jag
komma hit? Det är ett stående frågetecken. Jag kommer inte vidare i tanken.

 

Om migrationsfrågorna i det offentliga samtalet

Ingen vill lämna sitt land. Vart ska folk ta vägen om de inte kan få asyl
någonstans? Det gör mig ledsen att se och höra om alla som flyr, men det är
bra att vissa kommer till Europa och får säkerhet. Det sägs att det är brist på
bostäder. Det allra viktigaste är att kunna komma in i samhället, därför kan
man inte samla alla nya på samma ställe. Det är bättre att det blir en
spridning och blandning av nya och gamla invånare.

”Viska inte i mitt öra. Ta upp mikrofonen och prata med mig om du har
något att säga.”

Det är refrängen i en av mina låtar och handlar om dem som inte tycker om
invandrare. En del tänker en sak men säger den inte. Man kan inte bara gå
runt och tänka om andra utan att veta. Man måste möta varandra.

Vi behöver se verkligheten. Man säger att det är säkert i Kabul nu, men det
exploderar bomber hela tiden. Man vågar inte gå på gatan. Varje dag dör
folk. Det är så korkat att inte visa vad som sker.

Det borde göras en dokumentär för att visa vad som sker i Kabul. Vissa vet
inte att det är krig där.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Antonios låtval nedan

Antonio heter egentligen något annat

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här