Anknytning-DanielR-Svartvit

Daniel, 25 år

1991–93
Födelse
Storbritannien
1993–95
Uppväxt med familjen
Tyskland
1995–98
Uppväxt med familjen
Belgien
1998–2011
Uppväxt med familjen och studier
Storbritannien
2011
Studier
Stockholm, Sverige
2011–2014
Studier
Storbritannien
2014–
Anknytning
Stockholm, Sverige

Jag har förvånats över hur lik migrationsdebatten i Storbritannien är den som förs här

 

Förflyttningar har alltid varit en del av mitt liv. Som löjtnant i armén fick min far nya uppdrag och familjen följde med honom till den nya tjänsteorten. Flyttarna var inte ett beslut jag var delaktig i, men jag kände aldrig att jag behövde börja om mitt liv från ruta ett och jag upplevde ingen rotlöshet. Eftersom jag gick på internationella skolor var jag omgiven av barn som hade en liknande situation som jag själv. Det gjorde att jag behövde vara lyhörd för andra människors verkligheter och förstå olika sätt att se på världen och livet.

 

När jag blev gammal nog att själv välja min tillvaro fortsatte jag att blicka över gränserna. Jag deltog i ett utbytesprogram som gjorde det möjligt för mig att studera i Stockholm. På en av alla studentfester träffade jag min nuvarande flickvän. Sedan dess har vi hållit ihop. Under en period bodde hon med mig i Newcastle, men vi blev uttråkade av livet där. Vännerna började köpa hus och skaffa barn. Min flickvän ville studera. I England skulle det ha kostat henne runt 100 000 kr per termin, i Sverige så när som på ingenting så hon röstade för att återvända. Det var även ett lockande alternativ för mig. Jag visste att jag skulle kunna klara mig på min engelska tills jag lärt mig svenska, och att det fanns ett välfungerande välfärdssystem med exempelvis god sjukvård. Sveriges starka marknad för uppstartsbolag erbjöd mig en professionell utmaning, och den stora internationella gemenskapen som finns i Sverige var också en positiv faktor.

 

Att påbörja livet här bjöd på en chock utan dess like. Nog för att jag hade förväntat mig att det första halvåret skulle vara tufft, men verkligheten var ännu tuffare. Jag kunde aldrig ana hur svårt det skulle vara att komma in i systemet – omfattningen på pappersexerciser, den tröga byråkratin och kontakten med alla myndigheter såsom Skatteverket och Migrationsverket. Med varje steg framåt följde två steg bakåt.

 

Nästa chock – i positiv mening – kom vid insikten om hur snabbt och lätt allt går så fort man har fått personnummer och skaffat sig ett jobb. Då gick det som på räls. Jag förstår samtidigt att vore det inte för mitt europeiska pass så hade det förmodligen varit en ännu längre och krokigare resa att komma till den punkten då man äntligen känner att det börjar vända.

 

Jag upplever fortfarande att det är svårt att få svenska vänner. Det finns många amerikaner, britter och andra från Europa som formar så kallade expat communities. I många andra länder finns “kulturella kvarter”, till exempel ett Kinakvarter och ett indiskt kvarter. Det verkar tyvärr inte finnas motsvarande företeelse här i Sverige.

 

Jag har nyligen börjat ett nytt jobb och livet här rullar på nu. Jag trivs bra med det mesta, men vart det bär av om tre år när min flickvän är klar med sina konststudier återstår att se.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Både här i Sverige och i Storbritannien fokuserar debatten på frågorna som rör asyl och flyktingar. Sverige har i mina ögon alltid gått sin egen väg, men inte när det kommer till migration. Jag har förvånats över hur lik migrationsdebatten i Storbritannien är den som förs här. I båda fall är utgångspunkten ofta vad som är bra och dålig migration, med slagsida mot det som är negativt. Det återkommande intresset för vad migration kostar och hur många människor som kommer skapar en ensidig debatt. Det är extremt ohälsosamt och leder inte någon vart alls. Om det kommer 1000 människor, varför då inte tala om att det potentiellt är 1000 framtida skattebetalare vars pengar bland annat kommer att gå till hälsovården och skolan, och till utveckling?

 

Vi matas med statistik som inte visar hela historien. Verkliga fakta och den fördjupning som skulle göra att människor fick en mer allsidig bild av migration saknas. Jag upplever att många famlar i mörker i migrationsfrågorna och att politiker och media förstärker den vilsenheten. De som har migrerat behöver höras oftare. Diskussionen borde kretsa mer kring varför människor flyttar till den ena eller den andra platsen, och vad besluten att migrera säger om vår tid och världen vi lever i.

 

Ändringarna i lagen som rör asylsökande och familjeåterförening, och som introducerades förra året, slog mig med häpnad. Jag ser det som en quick-fix utan långsiktigt mål. Allmänheten har inte har fått tillräckligt mycket information om förslaget. Jag chockades när jag väl förstod hur det skulle påverka möjligheten till familjeåterförening. Det som oroar mig är risken att människor snabbt anpassar sig till det nya och att reaktionerna dör ut. Vad händer om tre år? Kommer det finnas tillräckligt med energi för att påbörja diskussionen på nytt? Jag tror tyvärr att den nya lagen riskerar att normaliseras och fungera som en kompass för mer permanenta förhållanden.

 

För att bespara andra att behöva gå igenom några av de rent praktiska svårigheterna som både jag och många nyinflyttade möter, behöver information komma direkt från dem som själva har gått igenom processen. Jag skapade därför en webbsida, Everything Sweden, som ger handfasta råd och information. Den har 4000 läsare per månad, så förhoppningsvis gör den någon nytta.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Daniels låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här