Aterinvandring-Claes2-Svartvit

Claes, 53 år

1963
Födelse
Limhamn, Sverige
1963-1966
Uppväxt
Melbourne, Australien
1966-1969
Uppväxt
Göteborg, Sverige
1969-1974
Uppväxt
Mumbai, Indien
1974-1975
Studier
Kodaikanal, Indien
1975-1982
Uppväxt
Göteborg, Sverige
1982-1983
Militärtjänstgöring
Flottbaser i Sverige och till sjöss
1983-1985
Studier
Göteborg, Sverige
1985-1986
Resande
Jorden-runt-resa
1987-1988
Arbete
Hong Kong, Kina
1988-1989
Studier
Göteborg, Sverige
1990-1991
Arbete
Lausanne, Schweiz
1991-1995
Arbete
Budapest, Ungern
1995-1997
Arbete
Lausanne, Schweiz
1997-1998
Arbete
Toronto, Kanada
1999-2000
Arbete
Vancouver, Kanada
2000-2002
Arbete
Göteborg, Sverige
2002-2013
Arbete
Vancouver, Kanada
2013 –
Anknytning
Göteborg, Sverig

”Plötsligt skulle det dansas på fester, tittas på Ingemar Stenmark och spelas fotboll”

 

Som den enda svenska eleven stack jag ut på grundskolan i Mumbai. Jag kände aldrig av någon negativ särbehandling men på lunchrasterna kunde jag uppleva ett visst utanförskap. När de andra indiska barnen gick till skolbespisningen för att få sin mat serverad slog jag mig ned med min lunchlåda: smörgåsar som min mor hade brett åt mig på morgonen. Hon var inte så mycket för indisk mat. När vi var hemma i Sverige på somrarna fick vi gå till Hemköp och beställa vad som senare skulle skickas till oss i Indien. Vid två tillfällen under året kom det en låda fylld med de svenska klassikerna. Kaviar, sill, prickekorv, choklad, sega råttor, och snören… För att varorna skulle räcka hela året var det strikt ranson som gällde. Vår indiska kock fick dessutom använda sig av curryn från Sverige eftersom min mor tyckte den indiska varianten var för stark… Han tyckte förstås hon var skvatt galen!

 

Som chef på SKF fick min pappa olika utlandsplaceringar och familjen flyttade helt enkelt med honom till de olika tjänstgöringsorterna. Efter indisk skola i Mumbai blev det svensk internatskola i Kodaikanal i södra Indien. Innan Indienfasen hade vi bott några år i Göteborg och dessförinnan i Melbourne i Australien. Det var alltid känt på förhand att det rörde sig om tre till fyra år på varje nytt ställe, och det var inget jag funderade närmare på – det var bara så det var.

 

Trots flyttarna och utlandsboendena hade jag en trygg och säker uppväxt. I mångt och mycket var det även en svensk barndom. Min mamma var noga med att vi pratade svenska i hemmet och att vi inte förlorade anknytningen till Sverige. På somrarna, som vi tillbringade i Göteborgstrakterna, fanns det alltid ett gediget program.  Det gällde till exempel att träffa släktingarna och gå på klipporna vid havet eftersom det bara fanns stränder i Indien. Jag minns särskilt friheten som väntade i Sverige. I Indien var det vanligt med kidnappningar av barn, vilket begränsade både min och mina syskons rörelsefrihet. Att plötsligt få cykla utan barnflicka eller kunna gå själv till en affär och handla var otroligt skönt. I omvänd ordning finns det delar av uppväxten i Indien som jag inte hade velat vara utan. Jag fick till exempel tidigt se skillnaden mellan extrem fattigdom och rikedom. I Indien finns konstraster som inte existerar på samma sätt i Sverige, men som gav mig en ödmjukhet och förståelse inför människors olika förutsättningar och levnadsvillkor. Det har i sin tur har stärkt min förmåga att kunna relatera till andra människor.

 

Efter Indienfasen flyttade familjen tillbaka till Göteborg. Jag fick lära mig att fungera i Sverige… Plötsligt skulle det dansas på fester, tittas på Ingemar Stenmark och spelas fotboll. I Indien hade jag lärt mig kricket. Eftersom jag omöjligt kunde ”hinna ikapp” och konkurrera på fotbollsplanen lärde jag mig istället att åka skridskor och bli bra på pingis. I sinom tid blev det dags för lumpen och efter 15 månader i flottan och två år på Chalmers gjorde jag som så många andra: jag gav mig ut på den klassiska jordenruntresan: Transibiriska järnvägen, Kina, Nepal, Thailand… När resandet gick mot sitt slut visste jag att det var utomlands jag ville jobba.

 

Efter ytterligare ett år på Chalmers lyckades jag ordna ett arbete på Electrolux i Hong Kong och åkte dit för att sälja dammsugare. Jag gjorde också mitt examensjobb i Kina, och nappade därefter på en tjänst som internationell trainee för Tetra Pak i Lund. Jag blev snart vidareplacerad i Lausanne och med flytten till Schweiz inledde jag vad som kom att bli över tio år av ”Tetra Pak-flyttar” och ett fortsatt liv uppdelat i tvåårs-cykler – inte helt olikt den livsbana min egen far valde. Nya utlandsplaceringar, nya flyttar, nya hemorter… Fördelarna såväl som baksidan med den livsstilen var mig bekant. Hur bra livet än är som expat hade jag sett hur svårt det var för min pappa att flytta tillbaka till Sverige och hitta hem efter en lång utlandskarriär och åren i Indien där han var lite av ”herren på täppan”. Jag var smärtsamt medveten om vad det kom att kosta honom, men inte för inte stack jag själv iväg…

 

På nya arbetsplatsen i Lausanne var vi ett bra arbetsgäng som började samtidigt. Det var skönt att börja tjäna sina egna pengar och allt kändes spännande. Jag sålde mjölkförpackningar och juicekartonger. Drivet att bli företagsledare spirade och karriärsmålet var att bli dottersbolagschef. Även familjetänket kom på kartan. Jag hade ett långdistansförhållande med kvinnan jag träffade i Hong Kong under mitt examensarbete. Vi bestämde oss för att gifta oss och efter bröllopet i Hong Kong flyttade hon till Lausanne. Snart därefter bar det av till Budapest. Östeuropa var på väg upp och Tetra Pak höll på att bygga en fabrik i Ungern, vilket gav mig goda möjligheter att avancera karriärsmässigt.

 

Under 80-talet hade jag turistat i Vancouver och odlat visionen om att en dag bosätta mig där… Jag blev därför otroligt upprymd när Tetra Pak i slutet på 90-talet gav mig en möjlighet att bli omplacerad till Kanada med en möjlighet att på sikt bli bolagschef. Att få flytta dit var ett riktigt lyft! För första gången kunde jag arbeta på ett språk jag behärskade och både jag och min fru kände att Kanada är ett land vi kunde tänka oss att bo i. Jobbet jag fick var i Toronto, men vi släppte inte tanken på Vancouver. Med nästa omplacering och flytt uppfylldes visionen; vi fick bosätta oss i Vancouver. Två år senare var det dock slut på det roliga; anställningen upphörde. Eftersom jag och min fru bara hade artbetstillstånd i Kanada kunde vi inte stanna, även om vi ville. Vi beslutade oss för att flytta till Sverige och med det började ett helt nytt kapitel: livet utanför Tetra Pak.

Det dröjde dock inte särskilt länge förrän vi kände att det här med att bo i Sverige inte riktigt blev som vi hade tänkt oss… Tanken på att återvända till Kanada vann mark; två år efter vi lämnat Vancouver var vi tillbaka. Under de följande  tio åren var det också där vi bodde och drev företag.

 

Jag hade sett hur min farmor lämnades ensam i sin ålderdom och sjukdom. Människor och ens familjemedlemmar som inte klarar sig på egen hand ska inte lämnas till sitt öde. När min egen mor hemma i Sverige började bli allt sämre ville jag kunna finnas där vid hennes sida. Jag blev också erbjuden ett nytt spännande jobb som gjorde hemvändandet både tänkbart och möjligt.

 

Vi påbörjade vår nya Sverigefas. Jobbmässigt var det tufft. Efter två anställningar startade jag ett konsultföretag med fokus på förnyelsebar energi och innovativa energilösningar. Eftersom inga av mina gamla kontakter eller arbetsmässiga relationer fanns i Sverige blev det till att börja om på nytt. Och på det privata planet fick jag skäl att förvånas. Intresset från gamla vänner var minst sagt svalt, som att jag fortfarande betraktades som utcheckad. Mina erfarenheter från drygt 20 år utomlands var inte av något större intresse. Det är snarare de icke-svenskar som jag har träffat i Sverige som är nyfikna och intresserade.

 

Landningen här hade kunnat vara mjukare och visst kunde jag ha blivit vänligare bemött och fått större mentalt stöd av personerna i min närhet. Men det var rätt beslut att flytta tillbaka och vara kvar här i Sverige så länge mamma lever, inte minst av ren medmänsklighet. Det har också varit bra för barnen att få en större känsla för Sverige. Jag kan också glädjas över möjligheten att ha fått uppleva den historiska migrationsperioden som började med den galna hösten 2015.

 

Arbetsmässigt vill och behöver jag vara kvar här, men socialt, mentalt och värdemässigt kan jag tänka mig att åka vidare. Ibland tänker jag att nästa flytt ska gå till ett latinskt land. Där lever människor. Sverige är bra på mycket, men i min mening saknas spontan mänsklig värme som ger daglig trivsel.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

I de egna personliga kretsarna upplever jag att intresset för migrationsfrågor är begränsat. Det är bara en enda person som har fört de frågorna på tal och som aktivt velat diskutera dem med mig. Intresset för migration går inte ens att jämföra med intresset för presidentvalet i USA.

 

Det som verkligen har stuckit ut på migrationsfronten är den 180-gradiga politiska svängningen hösten 2015. I mina ögon gavs det ingen ordentlig förklaring till varför ändringen drevs igenom. Vad hände egentligen? Jag saknar fakta och grunden för varför det svängde mot stängda gränser, även själva analysen och eftertänksamheten som i ”gjorde vi rätt?”

 

Det jag ser och hör om migration i nyheterna, som till exempel på Aktuellt, kan jag uppleva som ett evigt gnällande på varandra. Det är alltid någon som beskylls för något, och någon som i sin tur försvarar sig. Kan man inte bara berätta om hur det faktiskt ligger till? Det slängs ofta med siffror tagna ur sin kontext. Personer man diskuterar med har ofta andra siffror och uppgifter. Vad visar egentligen siffrorna? Vad gäller under asyltiden? Får man läsa SFI eller inte? Vilka handlingar har man vidtagit och vilka aktiviteter planeras? Det är sådan typ av information jag skulle vilja ser mer av.

 

Den enda migrationen jag hör om är den skyddsdrivna – människor som flyr hit. Ibland undrar jag om det ens finns någon annan typ av migration till Sverige?

 

Något jag skulle vilja höra mer om i migrationsdebatten är studenter. Sverige vill positionera sig som en utbildningsnation med Nobels guldkant.  Vi vill och behöver få hit studenter från hela världen. Hur kan vi locka dem att komma hit? Och de som har kommit hit för att studera – hur gick det? Hur mår de i dag? Hur länge kan du stanna på ett studievisum? Sådana frågor borde också vara en del av migrationsdebatten. Goda nyheter som dessutom visar hur utländska studenter kan gynna handeln mellan Sverige och andra länder vore också nyttigt att sprida.

 

Åldern är en annan viktig aspekt av migrationen till Sverige. Studier visar att om du kommer hit som äldre än 50 år har du bara 50 procents chans att få jobb, jämfört med om du kommer i yngre år. Det innebär att hälften som kommer i den åldern aldrig kommer att jobba i Sverige.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Claes låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här