Anknytning-Aya-Svartvit

Aya, 20 år

1996–2015
Födelse, uppväxt, studier
Hommes, Syrien
2015–
Anknytning
Laholm, Sverige

”Min mamma väckte mig och berättade att hon och min bror skulle ge sig av”

 

År 2013, under ramadan, lämnade min mamma och min bror Syrien. Situationen i Hommes var väldigt farlig. Min bror arbetade på sjukhuset med att hjälpa krigsskadade och det var inte säkert för honom att vara kvar. Min mamma väckte mig och berättade att hon och min bror skulle ge sig av. Och jag som hela tiden hade trott att kriget snart skulle ta slut, att allt snart skulle vara över. När de berättade att de skulle fly blev jag så förvånad att jag inte ens kunde gråta. Min mamma lämnade Syrien som en stark kvinna. Det krävs en otrolig styrka för att lämna sin familj och ge sig ut på en så farofylld resa.

 

Som ung tjej behöver man sin mamma, men jag hade inte min hos mig. Det enda jag kunde göra var att acceptera situationen: jag visste att det här inte var något som bara drabbade min familj; hela det syriska folket var drabbat.

 

På grund av brist på elektricitet och kommunikationsproblem kunde vi inte alltid få tag på min mamma och bror medan de var på flykt. Varannan dag brukade vi få ett livstecken och då blev vi så glada. Särskilt när de berättade att de äntligen var framme i Sverige.

 

Jag kom hit 2015 med min pappa via Libanon. Vägen dit var väldigt svår. Där fanns många soldater och man kunde inte berätta för dem vart man var på väg. De frågade oss varför vi hade så många väskor med oss, men vi svarade att vi bara skulle besöka Libanon. Jag var så rädd.

 

När jag kom till Sverige hade jag redan studerat vid universitet i Syrien i två år. Nu går jag i skolan med 16-åringar. Det känns inte bra, men mina lärare säger att sådan är situationen och jag måste acceptera den.

 

Vid universitetet i Hommes var jag en framgångsrik ingenjörsstudent, men min studiebakgrund ger mig inte några fördelar här och det gör mig ledsen. Jag kan inte tillgodoräkna mig något av det jag har gjort, utan måste börja om från början. Mitt främsta mål nu är att lära mig svenska så att jag kan fortsätta studera på universitetet och sedan hitta ett arbete.

 

Jag hade många vänner i Syrien. Jag saknar dem väldigt mycket. Jag saknar vår gata och det lilla huset där vi bodde. Det bestod inte bara av tre rum utan rymde också minnena från ett helt liv. Man kunde känna kärleken i det där huset.

 

Familjeåterförening tar väldigt lång tid. Jag fick vänta två år innan jag fick återse min mamma. Nu hör jag att det kanske ska bli svårare att få återse sin familj. Om jag inte hade kunnat komma till Sverige med uppehållstillstånd hade jag blivit kvar i Syrien och fortsatt med mina studier. Självklart hade det varit farligt, men som ensam tjej hade jag aldrig kunnat resa över Medelhavet. Min familj hade aldrig accepterat det.

 

Samtidigt som jag är glad över att vara här i trygghet saknar jag mina studier. Som barn hade jag stora planer för framtiden; jag ville bli läkare eller ingenjör och resa runt jorden. Jag hade många drömmar. Det jag behöver nu är stöd, någon som säger åt mig att jag kommer att nå mina mål och att jag kommer att kunna fortsätta mitt liv här i Sverige.

Eftersom vi är palestinier kan vi inte resa hur vi vill, utan vi nekas inresa i väldigt många länder. Att resa är en dröm jag fortfarande har. När vi får svenskt medborgarskap kan vi åka vart vi vill. Då är vi inte längre flyktingar. Då vill jag åka till Palestina och de arabiska länder som har sagt nej till oss. Ett svenskt medborgarskap kommer att ge mig respekt.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Det är bra att man berättar för världen vad som händer i länder som Syrien, men om inte journalisterna tar sig in i landet och får ett inifrånperspektiv blir rapporteringen inte realistisk. Jag upplever det som att journalisterna rapporterar från utsidan. Det är alltid samma nyheter – samma ord, samma information, samma uppgifter om antalet döda. Jag önskar att man i stället fick höra fler av de drabbades röster. Intervjua någon som har mist sitt barn! Låt den personen berätta hur den känner. Det vore mer realistiskt och personligt och därför också bättre.

 

Stunden då en mamma återser sitt barn är fantastisk. Det vore något för media att rapportera om. Mitt återseende av min familj var så spännande, så glatt, och så ledsamt. Det var inte bara min familj som grät – andra besökare på flygplatsen grät också. Jag tror att om människor fick bevittna dessa återseenden så skulle de veta vad vi har varit med om. Jag tror att de skulle se i våra ögon vad vi har upplevt och vilka svårigheter vi har att hantera. Jag tror att de skulle respektera oss.

 

Jag vill att Sverige ska veta att vi som kommer hit är bra människor. Många svenskar tror att vi är terrorister; när de ser min sjal tror de att jag är en dålig person. Via min telefon får jag böneutrop och en dag hördes det när jag var i affären. Då var det en person som sa åt mig. ”I det här landet har vi inga moskéer att be i.” Jag blev ledsen och sänkte genast ljudet på telefonen. Jag hade inte gjort fel. Sverige är ett demokratiskt land och människor har rätt att tänka vad de vill och ha vilken religion de vill, det är något som jag gillar med det här landet. Jag vet att det finns dåliga människor som kommer hit, men det betyder inte att alla är dåliga. Vi är människor precis som alla andra med mål som vi vill uppnå, och vi har rätt att leva våra liv i säkerhet.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Ayas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här