antonio inzommad_oskarp mask_ny

Antonio, 38 år

1978–1997
Födelse och uppväxt
Brindisi, Italien
1997–2006
Studier och arbete
Modena, Italien
2006–2008
Arbete
Swindon, England
2008
Arbete
Grottaglie, Italien
2008
Arbete
Tel Aviv, Israel
2008–2010
Arbete
Surrey, England
2010–2011
Arbete
Älmhult, Sverige
2011–2012
Arbete
Basel, Schweiz
2012
Arbete
Köpenhamn, Danmark
2012–2013
Arbete
Älmhult, Sverige
2013–2015
Arbete
Bukarest, Rumänien
2015–
Arbete
Älmhult, Sverige

Jag har en passion för bilar, tävling och sport

 

Jag har vackra minnen från min barndom i Brindisi, en hamnstad i sydöstra Italien. Människorna är väldigt varma och det finns en fin sammanhållning mellan dem som bor där. Från slutet av maj till början av september brukade jag och mina vänner hänga på stranden. Vi behövde aldrig några pengar för att ha kul och jag växte upp med inställningen att semester är något som bara händer; det är ingenting man måste planera.

Som tonåring tyckte jag mycket om att kolla på bilar, det var min stora passion. När jag var 14 år fick jag min första vespa. Jag gillade mekaniken och höll ständigt på att försöka förbättra motorn. Precis som många andra människor från södra Italien valde jag att flytta norrut för att studera till ingenjör. Min tanke var att om jag studerar vid universitetet i Modena kanske jag kan få jobb på Ferrari, som är ett av de mest prestigefyllda företagen som finns för en ingenjör som älskar bilar. Jag har en stor passion för bilar, tävling och sport – i kombination med högteknologi. Och jag ville lära mig av de bästa.

Jag var 18 år när jag flyttade till Modena för att studera maskinteknik. Det är en vacker stad, helt annorlunda mot Brindisi, känd för mat, bilar och operasångaren Pavarotti. Modena är en universitetsstad där välfärden är hög och människor har gott om pengar. Livsstilen där är mycket dyrare än i södra Italien. Ingenjörsutbildningen varade i fem år och mina föräldrar försörjde mig under den tiden. Jag pluggade hårt för att få ett bra arbete, och mitt sista år på universitetet lyckades jag få praktik hos Ferrari tack vare samarbetet med universitetet. Många av mina klasskamrater valde vid den tiden att plugga utomlands, men jag ville stanna kvar i Modena i förhoppning om att Ferrari skulle upptäcka min potential.

Efter min examen blev jag erbjuden en anställning på Ferrari, jag skulle jobba med simulering av bränsleförbrukning och göra jämförelser med konkurrenternas bilar. Jag var så exalterad! Arbetet var väldigt intensivt, inga normala åttatimmarsdagar. Jag började halv nio på morgonen och jobbade till sent på kvällarna.

Att gå från att vara ingenjörsstudent till att jobba för ett välkänt bilmärke var så klart en stor förändring. Jag fick en annan status och började bygga min karriär. Livet var fullt av överraskningar. Jag rörde mig i en ny miljö där jag ibland var omgiven av kändisar, och det var inte alltid lätt att veta hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Pressen på oss anställda var hög, allt skulle ske omedelbart. Det var ständigt någon som låg på en och sa: ”Vi behöver det nu! NU!”

Jag hade fantastiska kollegor – intelligenta människor med en otrolig energi som alla drevs av samma dröm. Vi tillbringade mycket tid tillsammans efter jobbet. Vi italienare gillar de här långa, högljudda middagarna där man sätter sig till bords vid halv niotiden och sitter kvar till midnatt. Vi planerar inte så mycket, utan man slår kompisen en signal på lördagen och frågar om han vill ta en kaffe. Det är en helt annan spontanitet i Italien. Det blev en kulturkrock för mig när jag kom hit och försökte ta initiativ. Jag fick veta att det kunde uppfattas som att jag flirtade om jag frågade om någon ville ta en kaffe eller om jag bjöd kollegorna på glass. Folk tittade konstigt på mig, som att de inte kunde förstå varför jag ville göra det för dem.

Efter fem år på Ferrari lade jag upp mitt cv på nätet i hopp om att hitta en utlanstjänst. Jag var intresserad av att förbättra min engelska och lära mig mer om en annan ledarskapskultur. Det var väldigt hierarkiskt på Ferrari; stilen var väldigt rak och direkt: ”Det där var skitdåligt. Gör om det!”

Jag fick ett jobberbjudande på Honda i Swindon, England, och flyttade dit. Jag såg möjligheten att lära mig mer om japansk kultur och bli bättre på engelska. Samtidigt som jag är nyfiken på andra länder är jag en stolt italienare och ju äldre jag blir, desto mer saknar jag mitt land och därför ville jag åka tillbaka till Italien efter ett par år. Men mitt nya jobb för Boeing i södra Italien, som innebar stationering i Tel Aviv några månader, var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Så jag flyttade tillbaka till England för att jobba för bilföretaget McLaren.

Tack vare att jag lagt upp mitt cv på nätet fick jag sedan ett erbjudande om att arbeta på Ikea i småländska Älmhult. Vad jobbet skulle innebära var inte helt tydligt, men jag gillade verkligen dem som intervjuade mig. Jag var imponerad över hur effektivt de höll i mötet, de var väldigt proffsiga och sålde in sig själva. Mitt intryck var att de brydde sig om människor – och om du har bra människor omkring dig så får du det bra, var du än är. Därför tog jag steget och flyttade till Sverige.

Eftersom jag gillar storstaden flyttade jag från Älmhult till Malmö efter två månader och började pendla därifrån. Tiden på tåget gav nya vänner och jag träffade även en kvinna som senare blev min fru. Efter att ha deltagit i ett utbytesprogram på Ikea som innebar jobb i både Schweiz och Danmark flyttade jag och min flickvän till Älmhult. Men det dröjde inte länge förrän jag blev erbjuden en utlandstjänstgöring igen, den här gången i Rumänien. Jag hade inlett min internationella karriär och det kändes naturligt att säga ja. Min flickvän följde med mig och vi gifte oss i Italien. När hon blev gravid flyttade vi tillbaka till Sverige där vår son föddes. Sedan dess har vi separerat.

Jag upplever att jag, som migrant från Europa, är priviligierad. När jag kom hit imponerades jag av hur snabb byråkratin var, allt sköttes väldigt effektivt och jag fick hjälp med att fylla i alla nödvändiga papper. Jag har en väldigt positiv erfarenhet som migrant. Det som ibland har varit svårt är att jag inte blivit tilltalad när jag och min exfru exempelvis har träffat sjukvårdspersonal. När vi var hos tandläkaren med vår son så vände sig sköterskan till min fru och pratade svenska, trots att hon kunde engelska. Det är inte den enda gången jag upplevt att personal hellre talar svenska med min fru än engelska med oss båda. Det är frustrerande för mig som pappa att jag inte alltid kan hänga med i samtal om saker som är så viktiga för mig. Jag vill förstå och kunna ställa frågor så att jag kan fatta de bästa besluten för min son. I Italien får du som förälder träffa läkare oftare än här och du får mer förklarat för dig.

När jag tänker på framtiden tänker jag främst på min son – det viktigaste för mig är att han har det bra. Jag vill umgås med honom och jag vill trivas på mitt arbete. På fritiden undervisar jag i judo och tränar löpning. Varje år deltar jag i ett nytt maratonlopp någonstans i värden, hittills har det blivit sex stycken.

I ett längre perspektiv skulle jag vilja jobba i något annat land i Europa där jag har möjlighet att utvecklas. Jag vill att min son ska få växa upp som europé, inte bara se saker ur ett enda perspektiv. Med tanke på hur världen ser ut och hur den utvecklar sig så tror jag att det är viktigt att vi lär mer av varandra.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag ser inte så mycket på svensk teve, utan läser italienska tidningar och tittar på internationella nyheter. Jag skulle vilja läsa mer om migration I en europeisk kontext: Vad kan migration göra för Europa?

Sverige har brist på läkare, och många som kommer hit är läkare. Utnyttjar Sverige den kompetensen? Vad erbjuds välutbildade människor som kommer hit?

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Antonios låtval nedan

 

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här