EU-Andreea-Svartvit

Andreea, 25 år

1991-2004
Födelse och uppväxt
Focsani, Rumänien
2004-2011
Uppväxt
Bukarest, Rumänien
2011 –
Studier
Stockholm, Sverige

”Hela frågan om tiggeri finns mycket att säga om”

 

Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Svarta havets vågor. Det var en mäktig upplevelse för ett litet barn. Mina föräldrar brukade ta med mig dit på somrarna och vi gjorde många utflykter ihop. Nyår och påsk firade jag till exempel alltid med min pappa och hans släkt i Transsylvanien. Det var också mycket tack vare honom som jag fick den stabilitet och trygghet som alltid varit viktig för mig. Jag behöver känna att jag har ett hem och en fast punkt i tillvaron, samtidigt drömde jag redan i tidig ålder om att leva utomlands.

 

Rumänien erbjuder många vackra naturupplevelser; där finns havet, bergen i Transsylvanien och unika platser som Draculas slott. Det är ett bra land, människor är duktiga och intelligenta, men att plugga vidare på universitet i Bukarest efter gymnasiet lockade aldrig. Jag har alltid velat göra någonting stort med mitt liv och ville komma ut i arbetslivet så snabbt som möjligt för att kunna engagera mig i samhällsfrågor och påverka saker. I bakhuvudet fanns också tanken på Sverige där min mormor bosatte sig när hon gifte sig med en sverigefinne. På somrarna brukade jag hälsa på henne och när jag var runt 15 år flyttade även min mamma dit. De försökte båda få mig att testa Sverige när det blev dags att välja universitet, och på den vägen är det…

 

Jag började läsa statsvetenskap och EU-rätt vid Stockolms universitet. I början tänkte jag att jag skulle återvända till Bukarest efter första året, men så blev det inte. Jag läste vidare här, men efter fyra år hamnade jag i en sorts transitläge. Jag visste inte riktigt var jag hörde hemma eller vart jag skulle ta vägen. Det skapade frustration och mina tankar gick fram och tillbaka; leva vidare här i Sverige eller återvända till Bukarest och ta min magister där? Det gav sig när jag fick praktik på ett forskningsinstitut i Stockholm. I den vevan började jag även få ett socialt liv som jag saknat tidigare. Allting blev lättare och jag kände mig mer och mer hemma i Sverige. Bukarest kändes alltmer avlägset, men jag återvände ändå en sommar för att praktisera på utrikesdepartementet där. Jag ville få erfarenhet och se hur det fungerade, men arbetsuppgifterna som jag fick utmanade inte. Att lägga akter i dossiern var inte riktigt vad jag hade tänkt mig…

 

Efter att jag tagit min magister vid Stockholms universitet började det riktiga jobbsökandet. Efter många ansökningar och långa tystnader fick jag komma på min första intervju på Migrationsverket. Jag fick jobbet som handläggare på ansökningsenheten och vad som stod framför mig var den där kaotiska och historiska hösten 2015 när det kom väldigt många asylsökande till Sverige. Vi behövde arbeta både kvällar och helger. Någon jul eller nyårsledighet var det inte tal om. Det blev mitt första nyår som jag inte firade i Rumänien. Jag tvingades helt enkelt anpassa mig till jobbkontexten och den konstanta stressen. Fokus låg på människorna som rest långt för att få skydd här. Många hade inte sovit på flera dygn och vare sig ätit eller druckit. De var ledsna, trötta och utmattade. Många barn hade det svårt och var förvirrade. Och det var även tufft för oss som jobbade – oavsett hur stark du är blir du påverkad. Det gick inte att vara neutral och bara lägga allt åt sidan när arbetsdagen var över. Tankarna fortsatte att snurra och störa sömnen. Jag blev känslosam men fick också insikt om hur lyckligt lottad jag själv och många andra är som lever bortom krig och konflikter.

 

Nu jobbar jag med andra frågor, så kallade Dublinärenden, och det känns spännande. Framöver skulle jag kunna tänka mig att arbeta mer med analys och åka ut på uppdrag, kanske på en ambassad någonstans. I dag känner jag mig också hemma här i Sverige. Jag har börjat tycka om promenader – oavsett hur kallt det är måste jag ge mig ut och få lite dagsljus. Det var inget jag behövde i Bukarest eftersom solen där skiner lite oftare… När min pappa hälsade på mig senast skrattade han och undrade vad som hade hänt: varför behövde jag gå ut i solen och promenera varje dag?

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

När det skrevs och talades intensivt om ”flytkingkrisen” kom det mycket kritik vad det gäller hur allting sköttes. Det blir problematiskt och kaotiskt när det kommer många människor på kort tid och samhället inte är anpassat till att ta emot så många, eller Migrationsverket för den delen. Kritik är välkommet, men jag tänker också att det togs för lite hänsyn till alla oss som kämpade hårt för att människor skulle få ett boende och ett bra mottagande. Vi tvingades vara snabba och flexibla. Jag tror det hade varit bra för allmänheten att också få höra hur vi upplevde det hela och att sprida förståelse för den situation vi ställdes inför.

 

Jag tänker också på alla som flyr hit och som har en universitetsexamen och doktorsstudier i bagaget, men som har svårt att få jobb här. Och alla andra som – oavsett bakgrund – ser till att göra något stort och viktigt. Jag skulle vilja se fler sådana exempel som visar att det inte spelar så stor roll varifrån man kommer.

 

Bilden av människor från Rumänien blir också begränsad och är ofta negativ här i Sverige. Många ser bara fattiga människor som sitter ute och tigger. Hela frågan om tiggeri finns det mycket att säga om. I Rumänien skapade det problem som ledde fram till att tiggeri förbjöds. Jag tycker det borde finnas en vilja att höra mer om hur Rumänien och myndigheterna där hanterade situationen. Det hade också varit värdefullt att få höra om erfarenheterna bland dem som själva ägnat sig åt att tigga i Rumänien och i andra länder som Bulgarien. Det är många som borde få ge sin bild och åsikt i den här frågan! Och vad händer egentligen i Rumänien? Många här antar bara att människor diskrimineras i Rumänien och att fattiga människor inte får någon hjälp, och att det är därför de kommer hit för att tigga. Men det kommer även människor från Rumänien av andra skäl än tiggeri, till exempel många ingenjörer och lärare. Inom både skolväsendet och kyrkan är det många från Rumänien som är verksamma, men dem pratas det inte om. Det är väl inte lika spännande… Många EU-medborgare har goda förutsättningar att arbeta i Sverige och vill jobba här, men vad är det för krav och förväntningar på den som kommer från annat EU-land? Det är frågor som också borde få en plats i samhällsdebatten.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista 

Ta del av Andreeas låtval nedan:

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här