Skyddsbehov-AliReza-Svartvit

Alireza, 19 år

1996–1999
Född och uppvuxen
Bamyan, Afghanistan
1999–2013
Studier & arbete
Teheran, Iran
2013
På flykt
Turkiet
2013–
Skyddsbehov
Malmö, Sverige

”Jag snackar mindre och gör mer”

Jag och min familj flydde till Iran från kriget och fattigdomen i
Afghanistan, men det fanns ingen framtid för mig där. Som min mor
sa en gång: Det spelar ingen roll vad du kan eller vad du gör – du är redan
dömd. Som hazar från Afghanistan blir du diskriminerad på alla tänkbara
sätt. Varje timme påminns du om att du är mindre värd i betraktarens ögon.
Du ses ned på, du är papperslös, du rasifieras, du berövas dina
möjligheter, du exkluderas, du pekas ut, du kriminaliseras och får klä skott
för den utbredda korruptionen. Jag skulle kunna ha kommit in på universitet,
men blev oskyldigt anklagad för att ha stulit pengar från mobilbutiken som jag
arbetade i. Det hela ledde till att jag tvingades fly.

Jag kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn när jag var 16 år,
men jag är så mycket mer än så. Jag är föreläsare, debattör, politiker,
överlevare, konferencier och egen företagare. Jag vill lansera ett nytt
koncept som heter aligration. Utgångspunkten är mitt eget motto: jag
snackar mindre och gör mer. Aligration, snarare än integration, handlar om
problemlösning men fokus ligger på att leverera lösningar på möjligheter
snarare än lösningar på problem, och att synliggöra förebilder. Målsättningen är
att ordet ska hamna i ordböckerna och att det ska bli en referens på politisk
nivå. Att samhället tar tillvara på nyanländas potential borde vara ett ansvar
som ligger på alla ministrar, snarare än att ligga hos en integrationsminister.
Jag är trött på att det snackas. Gör någonting åt saken!

Jag har en idé om ett forskningsprojekt som ska förbättra situationen för
ensamkommande barn när det gäller skolan och asylprocessen.
Målsättningen är att det bland annat ska resultera i handböcker,
seminarieserier och en institution som jobbar med ensamkommande. Fokus
hamnar ofta snett i de här frågorna, det är till exempel viktigt att tänka på
frågor om utanförskap och hur boendeorten påverkar ensamkommande. För
att kunna förbättra systemen måste man utvärdera vad som fungerar i
praktiken.

Det finns flera aspekter av migrationsfrågorna som är problematiska. Som
att samhällsdebatten skapar kategoriseringar. Man pratar om
ensamkommande asylsökande barn istället för att prata med personerna i
fråga. Att föra en dialog och ha samtal med olika målgrupper är otroligt
viktigt.

Jag definierar inte mig själv som ensamkommande flyktingbarn. När ska
man sluta att betraktas som ”ensamkommande”? Ett år efter att man har
kommit? Två år? Tre år? Jag är mer etablerad och mer påläst om vad som
händer i Sverige och i omvärlden än stora delar av svenska befolkningen.
Men man talar inte om innanförskap utan om utanförskap. Den vägledning
och det stöd jag som ensamkommande flyktingbarn har fått här i Sverige har
ofta haft för avsikt att begränsa mig och min utvecklingspotential. Det finns
strukturella och fullt accepterade rasistiska tendenser inbyggda på alla
nivåer i samhället och framför allt i hur vi bemöter nyanlända människor.
Det handlar främst om okunskap och ett system som inte tar tillvara
människors potential.

Om migration i det offentliga samtalet

Man måste ge plats för förebilder: personer som kan inspirera och motivera
andra. Jag är politiskt aktiv, samhällsengagerad och motiverad. När jag satte
min fot på svensk mark hade jag, till skillnad från en svensk 16-åring, inte
kostat samhället en enda krona i barnbidrag, sjukvård eller skolgång. Två år
senare pratar jag flytande svenska, driver eget företag och betalar skatt.
Varför letar man offer och förövare istället för att upplysa allmänheten om
exempel som mig? Media fokuserar på kostnader för flyktingar och
ensamkommande barn, men varför säger man då inte också vad studenter
kostar samhället?

Flyktingar framställs ofta som en belastning för samhället och får fylla
rollen som offer, och ensamkommande barn från Afghanistan hamnar i
skottlinjen. När det kom brottsanmälningar mot ensamkommande barn
tidigare i år började medierna genast attackera och bomba den här
målgruppen. Jag blev inbjuden att prata i tv-studion. Varför? För att jag är
från Afghanistan och ”ensamkommande”. I slutändan fick jag inte vara med
i tv och mina uttalanden publicerades aldrig. Varför? För att mina ord inte
legitimerade medias agenda, och vad jag än säger ifrågasätts det. Det är inte
demokratiskt och vad är egentligen public service? I mina ögon är media ett
vinstmaskineri som bidrar till att normalisera rasism, marginalisering och
utanförskap.

Det pratas om en våg av flyktingar och en flyktingkris samtidigt som Europa
tar emot mindre än en procent av alla 60 miljoner människor på flykt. Att
cirka 36 000 människor som flytt till Sverige fick asyl här förra året är en
enorm tillgång. Sverige behöver ungefär en miljon välutbildade personer och
många av dem som kommer är enormt motiverade och kompetenta, men de
behöver rätt plattformar. Man kan inte slussa människor genom samhället
som om de vore delar i ett fordonsprogram.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Alirezas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här