Anknytning-Agatha-Svartvit

Agatha, 34 år

1982–
Födelse
Ekpoma, Nigeria
1982–1998
Uppväxt
Benin City, Nigeria
1998–2000
Studier
Ile Ife, Nigeria
2000–2002
Arbete
Benin, Nigeria
2002–2005
Studier
Ekpoma, Nigeria
2006–2007
Arbete
Ado Ekiti, Nigeria
2007–2011
Arbete
Lokoja, Nigeria
2011–
Studier
Århus, Danmark
2011–
Studier
Utrecht, Holland
2012–
Studier
Århus, Danmark
2012–
Anknytning
Hässleholm, Sverige
2013–
Arbete
Vinslöv, Sverige

Att det blev Sverige var ingen självklarhet. Jag hade ett jobb i Nigeria som jag älskade

 

Jag är uppvuxen i ett polygamt hem i den nigerianska staden Benin City. Min morfar var kung och det är vanligt att män i hans ställning har flera fruar – det hade både han och min pappa. Vi var en stor familj. Många syskon och kusiner bodde tillsammans i ett stort hus och det var roligt. Självklart var det en del tjafs och bråk ibland men familjebandet och kärleken var väldigt påtaglig. Den som för tillfället inte var hemma saknades. Det bästa av allt var våra gemensamma middagar med en stor skål mat mitt på bordet som vi alla åt ur.

 

Som kungligheter bar vi ofta traditionella kläder och smycken som gjorde att vi blev igenkända när vi var ute. På restauranger togs vi avsides så att vi skulle få sitta på fina platser. Vi fick respekt och hade omgivningens ögon på oss, men jag ville helst göra saker på mitt sätt och inte leva efter en regelbok. Som prinsessa kunde jag till exempel inte ta något att äta på stående fot i stan. Sådant gick inte för sig.

 

Jag minns mornarna när jag var barn, hur pappa satte på radion i ottan. Vi lyssnade på lugn musik och nyheter. Under de där tidiga mornarna, med radion i bakgrunden, föddes drömmen om att bli radiopratare. Några år senare hade jag ändrat mig och ville bli sjuksköterska men på grund av mina lärare fick jag lägga den drömmen på hyllan. Mina lärare i matte och fysik var väldigt stränga och slog oss elever med käpp. Jag var så rädd för dem att jag hoppade ut genom fönstret när de klev in i klassrummet. Därför valde jag bort matte och fysik och satsade istället på en utbildning inom konst och kommunikation.

 

Bara 14 år gammal gick jag till chefen på radiostationen i vår stad och sa att jag ville bli radiopratare. De tog in mig! Jag fick inget betalt, men de som jobbade där blev mina mentorer och jag njöt av att lära mig yrket. När jag var 15 år hade jag fått mitt eget radioprogram.

 

Efter universitetsutbildningen i teater och media och arbetet som radiopratare ville jag studera utomlands. Valet föll på Danmark eftersom processen för att få tillstånd för att studera där var enkel. För fem år sedan flyttade jag till Århus för att studera teveproduktion. Min man var den första jag träffade när jag landade på Kastrup. Han var en vän till familjen och mötte mig där för att ge mig vinterjacka och sängkläder. Vi höll sedan kontakten via sms och telefonsamtal och sedan kom han och hälsade på mig.

 

Vi gifte oss samma höst och diskuterade en hel del var vi skulle bo. För mig var det ingen självklarhet att det skulle bli Sverige. Jag hade ett jobb i Nigeria som jag älskade, och jag visste att jag skulle behöva lära mig ett nytt språk om jag flyttade hit. Men min man ville inte flytta dit. Jag tror på äktenskapet och på att man måste anstränga sig för att det ska fungera, så därför ville jag ge livet i Sverige en chans. Jag sa till min man att jag skulle ge det två år, och återvända om det inte fungerade. Det gick bra och därför blev jag kvar.

 

Jag började på SFI, tog ett städjobb och fick praktik på både fritids och skola. Jag är en person som inte gillar att sitta still utan vill alltid ha något att göra. Jag vill ha mina egna pengar och inte vara beroende av en man.

 

För tre år sedan fick jag jobb som personlig assistent – och då väcktes min gamla dröm om att bli sjuksköterska. I höst ska jag läsa vård- och omsorgsutbildningen. Jag älskar att hjälpa människor. I Nigeria hjälpte jag gamla och handikappade på min fritid; att hjälpa andra är en viktig del av min katolska tro. När jag är färdig undersköterska hoppas jag kunna plugga vidare till sjusköterska.

Jag har en son på 18 månader och jag vill att han ska känna att hans föräldrar gör samma saker som andra barns föräldrar. Jag vill inte att han ska tänka: ”Min mamma gör skitjobb för att hon är svart”. Det är en anledning till att jag vill utbilda mig till sjuksköterska. Jag vill inte bara göra det för min egen skull, utan också för hans.

 

Jag tycker inte att det är bra att politikerna har beslutat att göra familjeåterförening svårare. Människor vill vara med sina familjer. Om den ena personen bor i ett land där internet fungerar dåligt kan man dessutom inte kommunicera – och det kan förstöra för familjer.

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Genom media har jag fått bilden att myndigheter som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen finns där för att hjälpa dig. Men i verkligheten är det inte så lätt. Utifrån det jag läst och hört trodde jag att gick man bara till Arbetsförmedlingen så skulle man få en handläggare att diskutera med, men så är det inte. Många får inte en handläggare på flera månader. Och när man väl fått en handläggare får man mest höra att man ska gå in på Platsbanken och leta efter jobb. Den hjälp jag fick, den fick jag för att jag var ihärdig.

 

Media rapporterar inte särskilt mycket om anhörigmigration. Allt handlar om asylsökande. Därför verkar svenskar tro att alla migranter är asylsökande. Så är det inte. Vissa kommer hit för att arbeta eller för att gifta sig. På SFI tog alla för givet att jag var asylsökande. Andra elever frågade om ”mitt fall” och min lärare trodde mig inte när jag sa att jag hade en utbildning inom teater och media. Jag var tvungen att visa henne mina videor på Youtube för att bli trodd!

Det fick mig att känna mig dålig, som att man ser ner på min utländska utbildning. Det känns som att folk inte förstår varför man har kommit hit om man har en bra utbildning. De ser inte att man kan komma hit för anledningar som giftermål eller bra jobberbjudanden.

 

Medias rapportering borde vara mer balanserad. Om man gör en dokumentär om flyktingar bör man också göra en dokumentär om människor som kommer hit för att gifta sig eller arbeta. Exempelvis skulle SVT besöka en komvuxklass för att träffa folk från andra länder och sedan följa olika personer som migrerat av olika anledningar. Jag upplever att de program som görs mest handlar om människor som flyr, eller människor som lever utan papper – inte om människor som exempelvis är här för att arbeta.

 

Jag tycker också att Migrationsverket på sin hemsida borde ha berättelser från människor som kommit hit av olika anledningar ,så att de som är på väg hit vet lite mer om vad de är på väg till.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Agathas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här